Etik för instruktörer

När jag vakade över Maes valpning häromnatten så passade jag på att kolla en blogg jag blivit uppmärksammad på av en bekymrad SVAK-medlem. Den är skriven av en person som började (och slutade) en kurs hos en SVAK-instruktör. Läs den här Den medlem som kontaktade mig hade inte bara läst bloggen utan också fått historien från en av de andra eleverna som också berättat om instruktörens grova utfall mot andra instruktörer och uppfödare.

För SVAKs domare finns en rad etikregler, där en är att inte kommentera andra domare och deras beslut. Skulle SVAK kanske också ha en instruktörsetik, undrar man efter att ha läst det här blogginlägget. Regel nummer ett: kommentera aldrig andra instruktörer, deras undervisning eller uppfödning. Regel nummer två: Säg aldrig åt eleven att han/hon har en värdelös hund.

Men låt mig först bara säga att det här inlägget är svårt att skriva eftersom jag själv är instruktör och dessutom många år suttit i SVAKs utbildningskommitté. Men meningen med att skriva det här är absolut inte att framhålla mig själv som något föredöme, och inte heller att döma någon ohörd. Det är också så att vi alla som instruktörer, hundägare, tävlingsförare, uppfödare då och då brister i omdöme eller uppträdande - och det kanske inte enbart är dåligt eftersom det ibland behövs lite konflikt eller nerver för att komma framåt. Jag är varken perfekt eller perfektionist.

Men med ovanstående reservationer beaktade så är det ändå illa nog om den här instruktören uttryckt sig och betett sig så att eleven kunnat uppfatta mötet med en SVAK-instruktör så som han beskriver det.

När jag själv satt i SVAKs utbildningskommitté så drev jag linjen att de två utbildningshelger som avslutar steg 1 och steg 2 i instruktörsutbildningen skulle ha fokus på träning av hund och förare istället för som det var tidigare då steg 2-kursen innehöll rätt mycket pedagogik och psykologi. Jag menade att förmågan att "ta folk" måste finnas hos dem vi utbildar till vallhundsinstruktörer, och att det dessutom finns många möjligheter utanför SVAK att skaffa sig sådan utbildning, t ex via studieförbunden. Jag menar också att förmågan att förklara vad olika träningsmoment har för syfte och hur de ska genomföras, och varför olika hundar måste tränas på olika sätt inte i första hand hänger på pedagogiska kunskaper, utan istället på att instruktören har en gedigen erfarenhet och god överblick över olika träningsmetoder och hundtyper. Pedagogik utan sakinnehåll har man ju råkat ut för i olika kurssammanhang, och något tråkigare finns inte.

Borde jag omvärdera den linjen jag drev då? Först när jag läste Henric Rosvalls blogginlägg tänkte jag det, men - nej, jag tycker inte det. Att lära andra människor att använda vallhund kräver något som inte går att utbilda fram, nämligen omdöme. Vad är då omdöme? Kan svaret vara en kombination av kunskap, hjärna och hjärta? Man måste också tycka om människor och respektera att våra elever tycker om sin hund oavsett hurdan den är, och att det är den hunden med alla dess brister som man i egenskap av instruktör ska hjälpa dem att göra det bästa av och samarbeta med. Grundträning är faktiskt till största delen att hjälpa hunden att hitta sina bättre sidor och att glömma sina sämre. Ingenting av det här blir begripligare för våra elever genom att vi pratar skit om andra instruktörer och deras uppfödningar.

Det andra som känns rätt hopplöst i Henric Rosvalls berättelse är hur han upplevde innehållet i sin första vallhundslektion. Det hela är klyschor från början till slut, typbilden av en militärisk och dumauktoritär instruktör och typbilden av en oförstående "jag vill inte ha någon konflikt med min hund-elev". Det finns mycket att diskutera igenom i den här beskrivningen. Eftersom jag inte var med så ska jag inte säga att instruktören genomförde dåliga eller felaktiga övningar, för det kan jag inte veta. Men helt uppenbart gick instruktionerna om mål och medel inte fram, och nästan värst av allt så verkar instruktören inte ha uppfattat att eleven inte förstod. Och eleven tror fortfarande att han förstår mer än instruktören, vilket vi inte heller kan veta någon om eftersom vi inte var där, men i mina ögon ser det inte ut att vara så heller. Det blir rätt mycket man känner att man skulle vilja prata både med instruktören och eleven om.

Man är inte en fullfjädrad instruktör så fort man är klar med sin steg 2-utbildning, och man måste tillåtas lära av sina misstag utan att bli utkastad. Hur ska SVAK annars få några erfarna instruktörer!? Men samtidigt måste vi ha en utbildningsorganisation i klubbarna som bygger på öppenhet så att enskilda instruktörers brister i omdöme, utbildningserfarenhet och pedagogik inte förstör den enskilda klubbens eller hela SVAKs rykte i bloggar på internet. Det är också viktigt att göra en ordentlig värdering i klubben av medlemmars erfarenhet, kunskap och personliga lämplighet innan man skickar dem på utbildning. Det är i klubbarna som nya instruktörer internutbildas både före steg 1-utbildningen och mellan steg 1 och steg 2, och det är den största delen av utbildningen. Två centralt arrangerade helgkurser gör ingen till instruktör.