Donna har hittat hem

Hej alla kända och okända som hört av sig om Donna. Nu ska jag ta mig tid och börja berätta lite mer. Det får bli en liten följetong.

Allt har gått över min förväntan och efter några dagar med Donna började jag inse att hon har varit i Danmark och jävlats i ett halvår för att hon skulle tillbaka hit. Hon visade i situation efter situation att hon kände igen sig och visste hur hon skulle bete sig för att bli accepterad av mig. Jag hör inte direkt till de lättrörda här i världen men det kändes nästan överväldigande när hon första morgonen här gick raka vägen in i hundgården och ställde sig i det hörn där hon brukade få sin mat.

Det här med att lyckas stänga in Donna var avgörande insåg jag när hon kom hit första gången för nästan ett år sedan. Hon accepterade inga begränsningar utan blev helt vild (familjen som haft henne hade t ex levt stora delar av vintern med öppen ytterdörr!). Av det skälet behövde hon ju inte heller bry sig om vad någon människa tyckte utan hon var helt sin egen. Kunde vara väldigt entusiastisk och hoppa småskälla för att få hälsa, men accepterade inte att man tog i henne. Det är grundläggande för mig att en hund inte lämnar mina händer förrän jag givit klartecken, men den typen av krav gav Donna panik. Hundburar, även typ flygburar, lyckades hon spjärna upp. Hundgårdsstaket behövde hon inte ens anstränga sig för att klättra över.




Givetvis har det varit avgörande att jag har givit Donna ett ledarskap hon kunnat acceptera. Men för att komma till en situation där hon kunde lugna ner sig så mycket att hon uppfattade min existens hade jag tror jag avgörande hjälp av två ägodelar, som ni ser på bilderna. Det ena är en hundgård med tak, det andra är en krocksäker bilbur (borde jag inte kunna få lite sponsring från företaget som säljer dessa burar om jag nämner namnet på den?). Det är den enda buren på marknaden som är krocktestad och godkänd för påkörning bakifrån, så hur stark en hund än är så kan den inte bända upp den. Den har heller inget nät att ta spjärn mot eller bita i, utan bara vertikala runda rör. Det fungerade lite som spännbälte på psykakuten att låsa in Donna i dessa anordningar, jobbigt men nödvändigt. Det gav mig chansen att nonchalera henne, att tvinga henne att upptäcka mig, upptäcka att hon under vissa omständigheter kunde bevärdigas en blick eller lite mat,inse att hon kunde skälla tills hon tappade stämbanden utan att jag brydde mig (hmmm, jag brydde mig och var t o m tvungen att gå och tala om för grannarna att jag inte ägnade mig åt misshandel och att jag räknade med att oljudet skulle upphöra på några dagar). Donna kunde också i sin fångenskap upptäcka den trygga hundflocken jag har omkring mig och inse att de avgudar mig och tävlar om vem som ska få gå närmast mig.

Efter denna akutbehandling var det en lina som gällde dygnet runt i alla situationer tills hon insåg att jag pratade med henne för att jag ville något. Jag tror att den viktigaste biten av ett tryggt ledarskap är tydlighet och att man visar förmåga att också se till att det blir som man har sagt. Samtidigt introducerade jag henne för får.

Någon månad förflöt och hon blev allt mer uppmärksam på mig, och ibland t o m beroende. Linan kunde begränsas till situationer där jag visste att det skulle vara för många stimuli för att hon skulle klara av att hålla kontakten med mig.

Ytterligare några månader förflöt och efter att vi gått igenom ett antal uppgörelser och kriser så började Donna kännas som en normal och oproblematisk hund, och jag tyckte det var dags för oss att skiljas. Donna kändes väldigt bra i vallningen så långt som jag tränade henne men jag vill verkligen inte ha några tikar, och tillräckligt med hundar hade jag också. Och en hund som har lärt sig att ta ledarskap brukar vara mycket lätt att placera om och få att acceptera en ny ledare. Men det var naivt av mig att tro att det skulle fungera så snabbt i det här fallet. Hade jag haft henne i något år eller två skulle det troligen gått bra att omplacera henne. Nu gick det åt h-e två gånger, och för första gången har jag låtit henne få som hon vill: hon får stanna här. Man kan aldrig tvinga på en hund ett ledarskap utan man måste bli vald, och Donna har valt mig.

Jag hade som sagt förväntat mig att få börja om helt och hållet med sämre förutsättningar än första gången jag fick hit henne. Men hon har snabbt kommit ihåg mitt signalsystem för när jag inte är nöjd - och det helt fantastiska: hon börjar då jobba på att göra mig nöjd. Fast det är en hel del jobb kvar för att få henne att fullt ut hitta tillbaka till den självreglering jag lärde henne i somras.

Donna är väldigt mycket "urhund", liten vargtik, och skulle behöva få utlopp för en del av den sidan hos sig själv. Om jag orkar med det projektet kanske jag låter henne stabiliseras av att få föda upp en kull valpar, och annars kanske det kunde få samma effekt att kastrera henne... vi får se hur saker utvecklar sig.

Det finns mycket att berätta om hur jag jobbar med att förkorta Donnas syndaregister, och så finns allt det roliga att berätta om vallningsträningen med henne - annars skulle jag ju inte ha motivation att göra något åt alla hennes fula ovanor. Kommer tillbaka om någon vecka med ny rapport.