Tävlingspremiär

I torsdags startade jag Seth på hans första tävling för säsongen, och 2011 blir hans första riktiga tävlingsår. Vi gick några IK1-tävlingar sent i höstas och det här var hans fjärde tävling. Han känns jättefin och lydig och arbetar bra utan behov av för mycket kommandohjälp - han gör mig lugn och jag står vid stolpen och känner wow så kul det här ska bli!

Vi startade som tredje ekipage och kom på fjärde plats trots att jag inte vågade låta honom dela. Och från i år ligger ju delningen före fållan, så gör man inte delningen så förlorar man också poängen för fållan. Delning och sortering är arbetsuppgifter som Seth är högmotiverad på, så till den milda grad att jag ibland tror att han kan läsa numren på djurens öronbrickor. Ett djur som jag har visat ska gå åt ett håll sitter i hans skalle som en smäck,och lyder de inte så tar han dem helt enkelt i underkäken (ungefär som man själv leder en tacka eller ko om man inte har en grimma till hands)och vänder dem åt rätt håll. Tävlingsdjuren var rätt dryga och tunga köttrastackor som uppenbarligen inte haft lamm i vinter. Människor bekom dem inte ett dugg, och hundar inte speciellt mycket upp till en viss gräns då de hellre ballade ur. Så jag lyckades bara få till öppningar på 1-2 decimeter - och där vågade jag inte kalla in Seth för jag såg hur han lyfte på överläppen i rent förebyggande syfte eftersom han visste att de mycket väl kunde tänka sig att hoppa rakt över en hund. Haha, många kommentarer fick jag på det efteråt eftersom alla såg hur jag gång på gång hindrade honom från att komma in... Men hellre det än ett käfttag. Jag får hitta på något sätt att jobba med problemet, men det är inte så lätt att hitta tillräckligt provocerande tillfällen - så länge tackorna visar att de accepterar pressen från mig och hunden och börjar dela på sig händer det inte. Men jag känner igen situationen från en del arbetstillfällen när något motsträvigt djur ska skiljas från eller in i någon grupp där det inte vill vara - vid en viss gräns smäller det, och alltid rakt mot underkäken på dem tills de vänder åt rätt håll.







Fotona är från i mars när jag tränade sortering. Man ser liksom vad det är som gäller? Nu måste jag komma åt honom så han lär sig att uppgiften bara får utföras så länge den kan ske utan hjälp av tänderna...

Med rankingpoängen för fjärdeplatsen har vi nu tillsammans med poängen från i höstas gott och väl alla poäng som behövs för Unghundscupen i höst. Men jag fortsätter att tävla Seth i IK1 ända tills jag känner att han är så rutinerad att det börjar kännas tråkigt. Snart är Zack också klar att starta, och då blir det lite mer lönt med resorna. Det som återstår med Zack är i stort sett delningarna, för han är till skillnad från Seth inte det minsta taggad utan tycker att det är helt fel. När jag nu jobbar med Zacks ovilja att dela så minns jag mycket väl att det var precis så här med hans farfar Glen - det tog lite tid att köpa helt enkelt, men sedan blev det mycket bra.

Sedan hade jag också anmält Seth till IK2 i torsdags som skulle gå efter IK1. Skåne, hade jag tänkt, mjuka kullar med god översikt och lätt att hålla kontakten med hunden - som gjort för att debutera i IK2. Men nej, det var ett utdikat oregelbundet rätt långsmalt fält som genomkorsades av grävda kanaler och annat vatten. Det fanns en enda möjlighet för hundarna att ta sig till upptaget utan att bada - och vid upptaget var det starkt drag tillbaka till fållan - och sedan fanns det en annan torr väg för framdrivningen om man inte skulle behöva driva fåren genom vatten. Och dessutom såg man själv inte hunden i upptaget utan bara övre delen av fåren, så man fick vissla efter hur man såg att fårens huvuden var vända. I alla fall om man som jag bara är 1,60 lång, det hade onekligen hjälpt att ha några pallar att stå på. Hade Seth varit en försiktig hund med dåligt självförtroende hade jag avstått med dessa förutsättningar. Men eftersom vi här hemma i Småland aldrig kan träna på några långa hämt mellan stengärsgårdarna så skickade jag iväg honom. Jag tror han lydde mina signaler rätt bra (såg honom som sagt inte, utan bara fåren) men till slut såg jag hur en tacka hoppade två meter upp i luften och försvann tillbaka till fållan. Sedan kom han med de andra tre och var helt cool och gick väldigt lugnt med dem, så det var nog ingen dålig erfarenhet ändå.