Sapp har fått ett hem

Jag blir bara jättevarm och glad när jag ser de här bilderna, och det vet jag gäller för alla ni som hjälpt mig med honom ibland och som rörts av hans förhållande till den hårda världen. Sapp har kostat mig mycket, men nu är jag glad. Ulla med familj har givit Sapp ett hem där både människor och miljö är rätt. Nu bor Sapp på en Astrid Lindgren-mjölkgård vid vägens slut utanför Vetlanda, en liten gård av det slag som snart inte finns längre i mekaniseringarnas och storleksrationaliseringarnas tid. Sapp trivs bra och vågar t o m bo inomhus sedan han långsamt fått vänja sig vid att flytta ut ur en bur i den takt han velat själv. Jag hörde t o m något om att han snart blivit så modig att han skulle introduceras för TV-soffan.

Jag försökte länge hitta någon nisch för Sapp så han kunde fått stanna här och jobba. Men eftersom han flydde fältet så fort det dök upp främmande människor eller hundar kunde jag inta ha honom kvar, vare sig som "kurshund" eller arbetshund. Det blev helt uppenbart för mig tidigare i somras när jag på cykel och Sapp bakom djuren skulle flytta till ett nytt bete. På den vanligtvis folktomma banvallen möter vi efter ett tag en cyklist med hund i koppel - och plötsligt är världens trognaste Sapp försvunnen och han kommer inte när jag ropar. Fem minuter efter att cyklisten är borta så dyker Sapp upp... men då har jag redan varit tvungen att ringa hem och be någon ta bilen och komma med en ny hund till mig. Synd, för Sapp är en riktigt bra vallhund som skulle kunnat göra bra ifrån sig både i arbete och på tävlingsbanor, min typ av stadig hane.


Lillhusse Einar är Sapps bästa vän.


Sapp och Einar trivs båda i skogen. Utbildning i blodspår pågår.

Alla foton är tagna av Anna-Carin Eliasson - tack för dem och för all hjälp!