När katten är borta...

...dansar råttorna på bordet.

En lättnad efter den grundliga undersökningen bakom Seths vänstra öra idag. Det finns inget i det här läget som tyder på att det skulle vara en riktig tumör som ligger och trycker bakom trumhinnan, utan det verkar bara vara cystor. Nu får han gå ett tag på en cocktail av cortison för att få cystorna att tillbakabildas och därmed förhoppningsvis också det troliga trycket mot hjärnan. Om en dryg vecka tittar vi in i örat igen för att se att trycket lättat. I så fall går det att helt släppa tumörmisstanke. Börjar han dessutom att fungera bättre rent motoriskt så går det också att börja hoppas på att det inte är neurologiska skador av anaplasmainfektionen som gjort honom så desorienterad och "dum i huvudet". Om däremot trycket innanför örat försvinner men han ändå inte börjar fungera så får det bli fortsatt utredning och trolig misstanke om bestående neurologiska följdverkningar av anaplasman. Ja, det är bara att lära sig att ta en dag i taget...

Och någon Unghundscup nästa helg blir det inte, men det bestämde jag redan i Gynge förra veckan när jag såg hur helt "borta" han var när han kom till en främmande plats.

Det borde väl varit ett foto på Seth, men han ser så morfin-groggy och eländig ut efter dagens undersökning att han slipper kamera. Istället blev det ett foto på någon som passat på att ta för sig i hierarkin, bl a förnämsta liggplatsen i hundgården (på fotot)som det annars är Seth som har monopol på. Under Seths sjukdomstid har Zack verkligen gjort sig till Kungen. Och det har onekligen gjort honom gott att vara både första arbetskraft och första träningshund. Han är supertaggad på allt jag säger åt honom!