Sedan några dagar är Seths 3 veckor långa antibiotikabehandling över och om 6 dagar till är även karenstiden slut enligt Jordbruksverkets dopingregler. Seth mår fint även om konditionsträningen är eftersatt, och fortsätter han må bra försöker vi oss på IK2-start i Gynge torsdag och fredag nästa vecka. Det läskiga med den här sjukdomen är den påverkan den har på nervsystemet, och visst har han kvar vissa grejer där men det är bagateller i det helvete som varit.
Den målsättning jag satte för Seth tidigt i våras var att kvala in och göra en bra insats på årets Unghundscup, samt att starta upp honom i IK2. Allt gick på räls och var lätt som en plätt tills alla möjliga obegripliga beteenden började dyka upp för några månader sedan, typ tajta, ta fel på riktning, vägran, seghet och osäkerhet i största allmänhet. Man tar det ju först som träningsproblem, inlärningströskel och liknande, men Seth mådde ju helt enkelt skitdåligt. Det är talande för rasen i största allmänhet men också för Seths egen stora samarbetsvilja och dådkraft att han ställde upp och försökte som han gjorde. Jag tvekar fortfarande på om jag ska anmäla oss till Unghundscupen. När målsättningen var att göra ett bra resultat känner jag ingen anledning att åka dit med inställningen "det får gå som det går".
Under medicineringen har han blivit piggare och gladare för var dag och just nu känns det som att jag fått tillbaka stora delar av min gamla hund. Men det djävulska med denna bakterie är att den är mycket svår att bli av med. Den lägger sig i vila inne i vissa typer av vita blodkroppar och där kommer antibiotikan inte åt den. Under de här deppiga veckorna med många tråkiga tankar i huvudet har jag haft "terapiprat" med andra drabbade och fått många mail med både uppmuntrande och nedslående berättelser ur levande livet. Det verkar i alla fall oundvikligt med åtminstone ett återfall - ibland kommer det redan efter några veckor och ibland dröjer det ett halvår. Sedan verkar ett stabilare läge infinna sig med antingen konstanta återfall eller ett någorlunda OK liv.
Jag har bestämt mig för att inte räkna ut Seth utan satsa på att han hör till dem som kommer tillbaka, och så länge jag satsar på det ha 100 procent närvaro i ett bra och ändamålsenligt beteende inför sjukdomen. Har de senaste veckorna tänkt mycket på Serge van der Zweeps runda med Jim på EM i Andrarum, ett föredöme i mental hantering av ett dåligt läge. Serge kvalar in till finalen med en hund som mycket väl hade kunnat göra en runda som placerat dem på prispallen men Jim springer bort sig i första utgången, liksom många andra, men Jim springer bort sig värre än någon annan. Vi som jobbade i första utställningen var de enda i Andrarum som hade uppsikt över Jim hela tiden och vi såg hur väldigt vilse han var och hur jättelångt han redan sprungit när han efter 11 minuter (hela tiden springande) äntligen hittar fåren. Redan där hade många givit upp och gått ut för att leta reda på sin hund, särskilt jag. Men Serge är där han är idag för att han har styrkan att sedan köra resten av banan med full mental koncentration på att gå en vinnarrunda trots att seger redan var utesluten. Resten av banan går super och inom de 30 minuter ekipagen hade på sig utför Serge och Jim alla moment och slutar på en åttondeplats i EM-finalen istället för att vara brutna och stå sist!!! Sååå starkt! Där har jag en hel del att lära, och det ska jag försöka bjuda Seth på nu.
Och annars? Ja det vill jag inte riktigt tänka på, men det är väl omplacering till ett vilsammare gårdsliv utan prestationskrav.
Fotona är från igår när Seth för första gången på flera veckor fick jobba. Jag hann ta dem under tiden som han packade in djuren mot en grind som de av någon anledning alltid ska vägra gå ut genom för att vandra till bete i nästa by.
Skönt att se att Seth är på benen igen.
SvaraRaderaHa det bra allihop.