Om fäder och söner

Glen på kökstrappan på gamla dar. Foto Maja Karlsson

Det här inlägget hade jag tänkt skriva 7 mars som en uppföljning på funderingarna om avel och uppfödning i ett tidigare inlägg, men tiden har bara inte räckt till för att blogga. Har varit iväg i två omgångar och hållit kurs, gjort klart en tidning, och så tränger ju sig våren på och den flit jag inte ägnat mig åt med röjsågen tidigare i vintras har jag fått sona för nu... och så börjar det ju vara ljust så länge på eftermiddagarna att det är lätt att sinka sig med lite hundträning.

Vad hände då den 7 mars? Jo då firade jag och Zack ett år tillsammans. Jag var nere i Skåne och hämtade honom efter sista etappen på hans nästan tre veckor lång resa från Tjeckien, där jag genom ett antal slumphändelser hittade honom till salu på en hemsida. Han marknadsfördes med något femtiotal foton där enskilda rörelser i vissa lägen var så kusligt lika Glens att jag blev fullkomligt övertygad om att han skulle till mig. Och jag är nu ett år senare lika övertygad om att det var ett av de bättre sätten som mitt sökande efter en Glen-arvinge kunde sluta på. Så lik Glen i allt som var viktigt för mig med den hunden, och oerhört träningsbar - tar träning på ett positivt sätt som inte speciellt många hundar gör. Jag är bara glad varje dag som jag tränar eller arbetar med Zack!

Kopplingen till avel och uppfödning är att jag trots medvetna ansträngningar misslyckats med att hitta först en son och sedan en sonson till Glen som hade ärvt rätt egenskaper för mig. Det borde inte varit så svårt eftersom han var rätt produktiv som avelshund under några år.

Sonsonen Zack var helt otippad och jag skulle aldrig satsat på att köpa honom som valp. Visserligen har han idel ädel riktigt bra och framgångsrika hundar bakom sig på båda sidor i stamtavlan, men av väldigt olika slag. Vad sägs t ex om Jaran Knives Moel Nap och Glen i samma stamtavla - kan det bli mer olika? Men där fick jag en spark där bak för mina principer om att säkra egenskaper genom att para lika med lika. Bara att tacka Zacks uppfödare Åsa och Bosse för deras sjukt bra intuition, befriad från principer och kontrollbehov.

När jag nu ändå erkänner hur fel jag hamnat med hjälp av principer så kan jag passa på att erkänna en princip till som ledde lika fel, och det är den att inte blanda nyazeeländsk och brittisk Border Collie med varandra. Zack är inte inte till typen men dock matematiskt 3,25 % nyazeeländare. Han är ju en sonson till Glen, men jag hade långt tidigare kunnat få en jättebra son till Glen med 75 % samma stamtavla som Zack om jag inte hejdats av denna "renhetstanke". Två helsystrar (men ej kullsystrar) till Zacks mamma har nämligen varsin kull med Glen. I den ena blev det bara tikar - en del av dem av riktigt hög klass (uppfödare Meta Lönnberg) - men i den andra finns det en hane som heter Demo (uppfödare Eva Mårtensson) som jag kunnat ta om jag inte hade haft för mycket åsikter om stamtavlor.

En annan lärdom jag gjort på vägen mot Zack, det är att inte imponeras så himla mycket över alla namn och stamtavlor som radas upp i den ökande internethandeln med vallhundar. Det låter ju fint och smart när man inte har riktig bäring på vad som döljer sig bakom namnen, men ofta är det sannerligen inga varudeklarationer att hänga upp något på. Ett år innan Zack var till salu i Tjeckien såg jag honom till salu på Serge vad der Zweeps hemsida marknadsförd med den vanliga uppräkningen av släktskap och meriter i släkten, allt från jag själv och Glen till Jonas Gustafson och Don, Jaran Knives Moel Nap m m. Vilken aha-upplevelse! So what?! tänkte jag då - inget annat än en salig röra som det kan komma precis vad som helst ur. Och allt sedan dess läser jag den typen av "meritlistor" genom släktskap med mycket kritiskt öga.

Hade tänkt fortsätta med funderingar om att nedärvningen ofta visar sig tydligare i andra generationen - som med Zack som är mer lik Glen än vad hans pappa är - men nu börjar inlägget bli för långt igen, så det får bli en annan kväll.

Avslutar istället med några rader om hur sjukt nöjd jag var med Zacks sätt att gå med djuren när det var säsongsdebut för tävling nu i helgen. Hämten hade många fällor oavsett om man skickade höger eller vänster och en faslig massa rutinerade hundar skar. Zack och två till hamnade i uppsamlingsfållan med begagnade tävlingsdjur, vilket var en annan variant som kostade massor av poäng. MEN när Zack väl är framme vid djuren och gör sitt upptag så blir han bara så lugn och trygg och trivs och bara går med sitt gummiband som han drar djuren lite bakåt i ibland, och inga "bananer" i draget utan upp och tryck till! På lördagen var han den enda hunden som bara hade två poäng bort på framdrivningen - två hade tre poäng bort och en hade fyra poäng bort, men de flesta var rena katastrofen för att vara en IK2-tävling. Jag bara älskar det där jämna trycket som han nästan alltid har och som han oftast hittar utan förarhjälp. Men sedan var det märkta djur i delning och singel och jag fick inte djuren från fötterna så det blev varken delningspoäng eller trattpoäng och därmed långt från rankingplacering, men det hängde på mig och inte på Zack.