Veckans present

Den här lilla presenten kom med posten i veckan som gått. Ni som känner Killibrae Mae ser ju att det är hon som pryder framsidan på det lilla skrivhäftet. Det är den träningsdagbok som Maes senaste ägare Erika skrev innan hon sålde Mae till mig. Så omtänksamt att nu överlåta den på mig! Själv är jag urdålig på att skriva för hand och måste ha ett tangentbord för att få något ur mig. Handen hinner liksom inte med tankarna och jag blir störd, så det blir nog tyvärr inte mer skrivet i boken. Men den är ett minne fyllt av kärlek som jag kommer att spara noga. Och väldigt varm i hjärtat blir jag av välgångsönskningarna till mig och Mae som Erika skrev sist i boken innan hon skickade den till mig.

Och så får jag samma tanke när jag läser i boken som jag får rätt ofta när jag är ute på olika håll i landet och håller kurser i vallning; att det finns så många överallt i landet som tränar och tänker så mycket bra, försöker förstå och hjälpa sina hundar att göra rätt.

Några sidor i träningsdagboken handlar om en kurs eller clinic som Erika åkte på med Mae. Den blev verkligen inte bra för någon av dem, men som tur var förstod Erika själv att det inte leder till framgång att banka på en hund som inte fattat att det är någon poäng med att lyda människor tillsammans med får så de tog nog ingen större skada. Detta fick mig i alla fall att reflektera lite över denna situation som man ibland hamnar i när man kommer bort för att hålla kurser, att där är ett ekipage som inte har någon glädje av att vara där och som man inte kan hjälpa inom de ramar som de flesta kurser har, dvs kanske 3 x 20 minuter per elev och dag. Många lär sig otroligt mycket i det här formatet och man får glädjen att se hur förarna börjar tänka rätt i handlingen och hur fort hundarna lär sig när de får rätt budskap. Men så nån enstaka gång så är där någon som man känner att man inget kan ge med de förutsättningar som är just då hos hund, förare och formatet. Vad gör man då? Lätt att drabbas av prestationsångest när man överfalls av insikten att de betalat och satsat tid i hopp om att hjälp eller lära sig något. Panikåtgärder kan ligga nära till hands... men jag har nästan kommit över det nu för tiden. Man får försöka vara ärlig och förklara, ibland kan någon kanske ha hjälp bara av att man resonerar igenom problemet, satt ord på vad det är som inte fungerar, bygga lite självförtroende hos föraren, eller... ja vad som helst utom att låtsas att det finns en lösning som man inte ens själv lyckas med.

Och hur har det sedan gått med "olydiga" Maes stopp och flanker? Jo jag insåg fort att varken fysiskt hot eller press var framkomliga vägar. Har istället "lekt" fram flankerna, skapat spännande situationer, drag och använt flyktiga djur,  så nu har hon egna flanker och bra stopp. Under månaderna som gått har hon fått "valla av sig" och förstår nu poängen med att det är vi tillsammans som kontrollerar djuren, hon tar press och korrigeringar och hon har inte längre något emot att det är jag som bestämmer vad vi ska göra med fåren - bara hon får vara med. Jag har fortfarande lite problem med den sista av hennes olater, att inte ta ett" that'll do" i alla lägen. Här hemma är det OK men funkar inte alltid borta. Numera har hon även köpt delningen och är helt klar för tävling - utom på den punkten att jag inte litar på att hon släpper djuren när det är dags.