Dags att gå i ide

Skulle åkt ner till Blekinge ikväll i hundärende men varning för oplogade vägar och snödrev sköt upp den utflykten till imorgon, och vips blev det en stund över till att t ex uppdatera bloggen.

Tema i årets advenstlåda "Between a rock and a hard place". Sten och taggtråd huvudsakliga materialet, men lite fårull är ju alltid bra att använda så hjärtat är gjort av det.

Vintern kom fort och lite oväntat efter en lång värmeperiod. Hade tänkt att den här tackgruppen kunde gå ute tills det var dags att sortera upp dem för betäckning kring jul, men så enkelt skulle det visst inte vara utan det blev att lägga två dagar på att göra i ordning inne för dem. Det gällde att ha en hund som låg på bakom för att få djuren framåt i den djupa snön över diken och stenmurar när de skulle vallas hem.

Och även de här söta flickorna fick raskt flytta in.

De två senaste veckornas träningskrut innan snön kom har jag lagt på Mae. Hon är över två år nu och det har hänt mycket mentalt med henne, en helt annan stadga än för bara några månader sedan. Hon är en sådan där hund som det är lite lätt att glömma att träna och bara stå och njuta av medan hon gör vad hon själv tycker - hon är unikt välbalanserad bakom djuren. Men så är det ju det där med flankerna-;)! Varför släppa kontrollen bakom djuren och ge sig ut på en flank??? Så nu har jag lagt två hela veckor på att försöka räta ut hennes frågetecken kring flankerna - ett stort vänster betyder INTE "tryck lite på vänster flank" utan det betyder SLÄPP OCH SPRING. Jag brukar inte använda longerpiska för att slå med den utan bara som förlängd arm ibland i nybörjarträningen, men nu har jag gått 30-50 meter bakom henne i drivningarna och smällt till med piskan i luftan samtidigt som jag sagt åt henne att flanka stort. På de flesta hundar gör ett piskljud att hunden tappar fokus på djuren, men med Mae har det fungerat bra. Hon har förstått vad det är jag kräver även om hon fortfarande rätt ofta behöver påminnas, lite som Glen var på sin tid - tog flankingkommandon på andra tillsägelsen.

Och så har Mae fått en ny stamtavla. Uppgifter om hennes släktingar lite överallt i Europa som jag hittat på internet fick mig att misstänka att den stamtavla som fanns på Vallreg när jag köpte Mae inte var rätt (själv hade jag bara hennes "certificate" från ISDS). Hon är ju den hon är oavsett vad det står i stamtavlan, men om jag betäcker henne om någon månad så kan det ändå vara kul för mig och schysst mot valpköparna att det är rätt. Efter lite korrespondens med Teun van den Dool och ISDS registreringsavdelning är nu allt utrett och felet har begåtts här i Sverige, så man kan ha fortsatt förtroende för van den Dools kompilerade stamtavlor-;). Det var stamtavlan bakom Maes mamma som var fel, så hon är inte linjeavlad på Scrimgeours Ben - jag själv tycker bättre om den stamtavla hon nu har på Vallreg och som är rätt, så slutet gott.

Och vad är det här då? Fotot kom med eposten idag från Maja och på ämnesraden i meddelandet stod det "Glen?". Men nej, det är inte Glen utan Zack! Hur lika varandra kan farfar och sonson vara?! Maja tog fotot i oktober på potatisåkern när vi pustade ut efter upptagningen. Som ett resultat av Zacks konvalescens efter operationen i somras när han inte fick vara i hundgården gjorde han en raketkarriär som familjehund - och han har verkligen naturliga anlag; aldrig påträngande och klistrig utan bara väldigt nöjd med att försynt få finnas med i bakgrunden.Ni kan skratta åt mig, men jag hävdar bestämt att Glens ädla ådra har gått igen i en del av ättlingarna, särskilt i dem som likt Glen ser ut som SLB-kossor.