Bettet är inte problemet

Jag har nyligen fått in en ny hund inlämnad på träning. Oftast får man ju hundar på träning för att ägaren inte har tid eller kunskap själv, men i det här fallet handlar det om problem som gör att ägaren som har sina hundar till arbete och inte mycket annat, inte har förtroende för hunden. Nu väntar troligen försäljning om jag inte kommer åt hunden på den månad vi kommit överens om. I problembilden finns en hel del intressanta saker av allmänt träningsintresse att skriva om. 

Problembeskrivningen är rätt vag, men det finns traumatiska bitningar i vänstervarvet samt att hunden ibland kan verka helt puckad och inte klara de mest självklara saker, som att hämta djur. Efter bara några träningspass kände jag väldigt starkt att det egentligen inte alls var bitningarna som var problemet - de kommer att försvinna om jag kan hjälpa hunden med det den har stora problem med

Det här är verkligen ingen dålig hund; stark, uthållig, goda vallningsegenskaper, på många sätt cool och vill verkligen vara till lags. Problemen, som jag ser det nu efter ca åtta rejäla träningspass, beror på att hunden bär på stora inneboende konflikter. Hunden är till sättet en stark drivare som vill flytta djur och gå mot djur men som hindras och blir en riktig fegis av ett alldeles för stort förutseende. Det leder till att den har svårt att fokusera på att få alla djur med sig och att den därför alltid har två arbetsuppgifter i huvudet när den jobbar; både uppdraget den fått av föraren och sitt eget uppdrag att alltid hålla koll på de främre djuren i flocken - inte undra på att det blir kortslutning och att tänderna lätt åker fram. 

Jag brukar tänka på skillnaden mellan drivande och flankerande hundtyper som skillnaden mellan hundar som har sitt fokus på sista djuret i flocken respektive första djuret. De flesta hundar är ju ett mellanting och dessutom avlade för att mentalt bli "lagom" tävlingshundar. Den här hunden är en väldigt stark drivare till arbetssättet men tänker som en utpräglad flankerare - och har en fruktansvärd dådkraft. Inte så lätt att träna för en djurägare som inte har tid och intresse för massor av träning och problemlösning.

Vad gör man då med en hund som hunnit bli nästan tre år och inte fungerar? Alla som gått nybörjarkurs för mig ver ju hur mycket av ansvaret jag lägger på föraren; om inte hunden klarar av att landa rätt så är det förarens sak att placera sig så det blir rätt, att det är rätt typ av djur för hundens träningsnivå osv. Men när det gått så här långt så säger jag istället att det är hög tid att sluta dadda och istället göra klart för hunden att den har ett ansvar att se till att arbetsuppgifterna blir gjorda på ett sätt som verksamhetsledaren är nöjd med.

Mina första pass med hunden gick åt till att låta den "gå av sig" riktigt ordentligt, typ en halvtimma utan ett enda liggkommando, men med mig så nära flocken att jag skulle kunnat ingripa om det behövts. Jag såg mycket väl i vilka lägen den hade tänkt att sätta tänderna i en flank, men jag jag såg till att hålla den i sådan rörelse  och att det hela tiden hände saker med flocken (ca 40 djur) så att den helt enkelt inte hade tid att balla ur. Hade den bitit första passet så hade jag använt munkorg fortsättningsvis, för det är fullkomligt avgörande att hunden nu får känna att den har full tillgång till fåren om den bara sköter sig, och det kan jag bara förmedla om den verkligen får jobba på ganska fritt - att jag ger den förtroende som i gengäld kräver ansvar. Jag föredrar belöningsbaserad träning istället för hot och straff, och eftersom fåren är belöningen för en vallhund så måste jag få den att förstå logiken att rätt uppförande ger tillgång till får.

Det andra är att se till att träna på rätt djur. Problem med förutseende blir inte riktigt uppenbara varken för föraren eller hunden om man tränar på några få djur som håller ihop av sig själva, så mest tränar vi på 20-40 djur där det gärna finns med några rena köttrasdjur som håller nere tempot och verkligen gör det tydligt när hunden inte sköter sitt jobb utan hela tiden laddar på finullskorsningarna som springer i täten. Det är i det här läget också viktigt att det är djur som inte flyttar sig om inte hunden trycker på dem - annars skulle den ju alltför ofta få rätt i sitt antagande. Och här är jag noga med att inte dadda och hjälpa till med höger- och vänsterkommandon utan säger bara hundens namn och låter riktigt menande eller missnöjd. Jag vill nästan påstå att hundens bitningar är en bagatellartad del av problemen som man lättast blir av med om man inte fokuserar på dem. Bitningarna har sin grund i det som bilden här under visar (tagen med telefonen i ösregn men hunden syns som en svart liten fläck hitom fåren), nämligen att hunden inte klarar av att flytta en flock djur - de sprider ut sig i breda band för att hunden av sitt förutseende hindras att jobba på eftersläntrarna. Den har därför också svårt att ta en flank åt "fel" håll ordentligt eftersom den istället vill hålla koll på "rätt" håll. Vad händer? Den laddar och laddar och...

 

Den klarar inte heller att sköta detta utan kommando när den har uppdraget att hämta djuren. Den har en verkligt fin headinginstinkt, tydlig och exakt, men när den väl har gjort upptaget tappar den koncepterna helt och skulle behöva hjälp med både ligg och höger och vänster för att få med alla djuren. Men nej, jag bjuder inte på några sådana hjälper. Den får hålla på tills alla djuren är med.

På grund av förutseendet visar den inte heller att den vet skillnaden mellan drivning och flank utan ligger ofta och glider på utsidan av djuren - slipper på så sätt att ta ansvar för en drivning bortåt men får ändå röra sig på det sätt den tycker bäst om. Den gör det man säger till den men utan att ta ansvar för det. Med förutseendet kan det också skapas en arbetsmässig katastrof som den här:

Jag är inne på åkern och hunden ska ta dessa fem djur till mig. Enkelt? Nej! Hur jag än jobbar på saken så kan jag inte få hunden att gå över stenmuren rakt mot djuren. Den känner att det är drag åt det håll där den ensamma texeltackan står och vågar därför bara sticka upp nosen över stenmuren för att sedan rusa åt draghållet för att stoppa upp - medan fåren står kvar och undrar vart hunden försvann. Den kan inte lära sig av misstaget utan är helt fångad av sin egen kontrollnoja - vi ska återvända till samma plats om några veckor och se om något hänt inne i skallen...

En annan ovana som gör den verkningslös i en del lägen är att vilja runda mig när den får ett flankingkommando på samma sida av djuren som jag är. En vanlig nybörjarträning som tyvärr på många kurser utförs så att föraren står längre från djuren än hunden. Eftersom hunden har varit en svår bitare så är det inte svårt att tänka sig att denna flankinghjälp har permanentats för att undvika bett. Jag skickar den genast framåt igen samtidigt som jag själv backar undan ännu mer för att den ska släppa beteendet.

Sist men inte minst är det viktigt att hjälpa en hund med så här starkt eye att hålla avståndet till djuren. Så fort den börjar driva så sugs den in i de djur som rör sig snabbast. Även här jobbar jag med konceptet att inte dadda, så det blir inga ligg utan den enda hjälpen jag ger är namnet eller något förebrående utrop. Eye:et gör den ju också rätt seg med att ta ett that'll do - ligger istället och njuter av att fortsätta valla inne i skallen fast benen slutar gå. Det kan se ut som en harmlös nonchalans, men jag ser så många fel i det beteendet att jag alltid rusar fram till hunden och ser till att det inte blir det minsta behagligt. Vallhundar är många gånger mycket duktiga på att belöna sig själva, och det kan ju se oförargligt ut att de ligger och glor på får - men är det inte! Det är en oerhört viktig mental bit av träningen att en hund är villig att släppa djuren så fort man säger till.

Nåväl, hunden har börjat slappna av, förstår att den måste ta till sig mina anvisningar men att den utöver det har mycket stora friheter. Den vill verkligen vara till lags och det är en riktigt bra hund, och ibland kan jag se att den redan börjat upptäcka själv att den gör fel och korrigerar sig, så jag tror att problemen löser sig även om det varit lättare för två år sedan. Fortsättning följer.