Om hjärnspöken

Här kommer det som skulle handlat om Zack i förra inlägget. Foto Fanny Gott vid annat tillfälle

"Mycket trevlig hund. Synd på delningen, annars toppresultat. Föredömlig djurhantering." "Mkt talangfull hund, mkt rutinerat förd."

Det är inte så ofta domarna lämnar helhetsomdömen i kommentarsfältet på tävlingsprotokollen längre (och det är nog bra, även om de kan vara intressanta, eftersom det är ögonblicksomdömen som sedan hamnar på Vallreg och övertolkas och får för stor betydelse utanför sammanhanget), men i alla fall fick jag de här domarkommentarerna på Zacks protokoll från Gotlandshelgen. Förstås känns det bra, men det är just nu såååå frustrerande! Det har hänt mig gång på gång nu i höst att jag gått en potentiell vinnarrunda med Zack fram till delningen, men sedan blivit stående där!!! Jag har alltid haft lätt att dela och ofta haft 18-20 säkra poäng på delning och fålla, men sedan jag började tävla Zack i augusti har det varit stopp i delningen och momentpoängen för delning och därmed också fålla har saknats för en pallplats. Jag vet ju att man så lätt hamnar i att det lätta plötsligt blir svårt och att man på något sätt alltid kommer ur det till slut, men just nu hjälper det inte mot frustrationen.

Det här är Zacks andra tävlingssäsong (förra året försvann ju med operation, burvila och rehab) och äntligen känner jag att vi är DÄR, det där läget som är belöningen för alla träningstimmar. En totalt eftergiven hund som ger allt och inte behöver köras med lydnad och stopp utan bara kan få gå och jobba på det sätt som passar honom. Jag har honom med mig i varenda liten signal, han rör sig med tillförsikt, är stilfull och koncentrerad och jag känner inte något motstånd alls hos honom att lyda. Men efter en fin runda så blir det alltid stopp i delningen! Nu börjar det kännas som att det gått troll i det och att jag fått ett hjärnspöke som hindrar oss från att lyckas.

Ett tecken på att det är fråga om ett hjärnspöke är att vi på söndagen lyckades dela för första gången på tävling sedan i juli - då hade jag redan missbedömt crosslinjen och fåren strök på insidan av grindarna som var en "pull through", alltså var chansen till en topplacering redan borta och delningspoängen kunde därmed kvitta. På lördagen däremot insåg jag att vi gjort en bra runda och gick in i delningsringen med tanken "nu får vi inte misslyckas" - klart man biter sig själv när man tänker så.

Men lite saklig analys också! Alla problem har någon verklig grund. Zack var verkligen svår att dela med under det första året jag tränade honom (han var två år när han kom till mig). Eftersom han inte var färdig för eftergivenhet utan ofta jobbade på sitt eget kontrollbehov på tävling så låste han upp djuren med sitt eye så fort jag ställt upp dem i delningsringen - omöjligt att få till en lucka. När jag körde igång honom igen i vintras efter rehaben så började jag därför med olika lösgörande delningsövningar med syftet att minska både eye:et och kontrollbehovet i delningsmomentet. Det gick "för" bra och han blev supertaggad på att dela och har legat och hoppat i väntan på att bli inkallad, och har ibland kommit in så att det har skvätt får i sju olika riktningar om luckan inte varit tillräckligt stor. När jag nu börjat analysera vårt problem inser jag att jag inte tagit itu med hans alltför entusiastiska beteende - istället har jag jobbat på att skapa större luckor innan jag kallar in honom för att undvika att fåren blir skrämda. Och hur lätt är det inte då på tävling att jag hindrar mig själv från att kalla in honom för att jag inte snabbt nog klarar att bestämma mig för om luckan är tillräckligt stor? Så även om vi i vardagsarbete inte har några som helst problem att dela, sortera och hålla isär olika djurgrupper, finns det ändå ett skäl till att jag har ett problem att lösa inom tävlingssituationens ramar.

Jag får väl lura lite på hur jag ska lägga upp träningen. Kanske räcker det med att göra 73 inkallningar i en obefintlig lucka för att avdramatisera Zacks entusiasm inför uppgiften... Och under tiden hinner jag kanske bearbeta mina egna hjärnspöken.

Ett annat obs att ta med sig från helgen är att han båda dagarna fick fem poängs avdrag för överdrivet vid utgång (annars full pott på upptag och framdrivning så därför smakar det onödigt surt). Zack har en stark headinginstinkt men är inte det man brukar kalla "naturlig hämtare" utan hans hämt är inlärda. De senaste tävlingarna har han börjat kännas någorlunda stabil och hållit farten och djupet ända fram till upptaget, och inte heller slagit över vilket varit ett annat vanligt fel. Ska då utgångarna börja bli för vida? Jag väljer att inte tro det - ännu i alla fall. Första dagen visste han inte var djuren stod utställda så då tyckte jag att det var rätt OK att han tog i på utgången, och eftersom han höll bra fart och var målmedveten så var jag aldrig orolig. På söndagen tror jag bara att han gick samma väg som dagen innan för att han visste att det hade fungerat. Att han valde att dra iväg en bit ut i tallskogen hoppas jag bara beror på att jag tragglat mycket här hemma med honom om att han måste söka av även områden som han inte ser. Zack vill alltid skynda sig att få kontakt med djuren så ser han djur utspridda på en betesmark så tar han snabbaste vägen till dem han ser och letar inte längre ut bakom kullar, dammar, träddungar o liknande.

Inget är klart förrän allt är på plats! Men vi gillar varandra så det kommer att lösa sig.