Okända hanar 3

Hög tid för ett nytt inlägg i serien om okända hanhundar - kriterierna fanns i inlägget 15 september. Rookie nummer ett var fästmannen jag skaffade till Mae där jag letade drivegenskaper som matchade Maes och som var säkrade flera led tillbaka i stamtavlan. Hane nummer två valde jag för att han visar flera av de egenskaper som gjort hans pappa till en av de mest använda hanarna i Storbritannien under senare år

Även hane nummer tre tänkte jag välja som representant för en utländsk hane som är omtyckt att ha i stamtavlan på grund av vissa egenskaper som ofta följer med i nedärvningen. Det är Derek Scrimgeours Ben ISDS220939 Här tänker jag främst på förmågan att gå med flyt utan att stressa och utan att eye:et skapar spänningar.

Okänd hane 3 är For The Win Epic som är sonson till Ben och ägs av Fanny Gott. Han var ute och gick några IK1 och ett VP sommaren 2012 men har sedan inte varit ute och gjort reklam för sig. Min egen koppling till Epic är att han gått lektioner för mig regelbundet under nästan ett och ett halvt år, så jag tycker att jag sett honom tillräckligt för att veta vad han står för. Epic har en kullsyster som varit ute och visat upp sig betydligt mer än brorsan och det är Thomas Stokkes Win som också har väldigt lätt för att flyta på i ett jämnt tempo och med jämnt tryck. Förutom att jag gillar Epics sätt att gå så känns han som en okomplicerad och social hund, och han har ett osedvanligt gott självförtroende både mot får och människor utan att vara kaxig. Här är en film som visar hur han bara går och går och går...

Pappa till Epic är Killiebrae Hemp ISDS243966 som finns i Norge och som är son till Dereks Ben. Hemp är mycket använd med uppåt hundra avkommor, de flesta i Norge men även fyra svenskfödda kullar. Ben är kanske känd för att inte ha så väldigt bra HD-statistik men Hemp har en osedvanligt bra statistik med mycket röntgat efter sig och ännu ingen avkomma med HD-fel.

Mamma till Epic är en fin och välstammad men ej tävlad tik som vandrat runt en del i olika hem, Emenems Fly. Hon har lätt att hitta rätt position både bakom djuren och på flankerna. Hon har Joe REGV1613/2004 bakom sig, en känd anlagsbärare för epilepsi, vilket skulle kunna diska avkommorna i den här serien om okända hanar. Men mig veterligt har epilepsi inte dykt upp i tredje generation efter Joe trots att han finns i väldigt många stamtavlor idag. Mig veterligt har inte heller Fly några syskon med epilepsi. Man får göra riskbedömningar efter sina egna prioriteringar - men rent praktiskt är det inte lätt att helt undvika Joe i en svensk stamtavla idag, och inte heller en annan Joe (Taddymoor Joe REGV1775/2008) som numera finns i resten av de svenska stamtavlorna. Det finns onekligen vissa nackdelar med matadoravel... För mig känns i alla fall Epic som ett OK val ur epilepsisynpunkt.

Om hjärnspöken

Här kommer det som skulle handlat om Zack i förra inlägget. Foto Fanny Gott vid annat tillfälle

"Mycket trevlig hund. Synd på delningen, annars toppresultat. Föredömlig djurhantering." "Mkt talangfull hund, mkt rutinerat förd."

Det är inte så ofta domarna lämnar helhetsomdömen i kommentarsfältet på tävlingsprotokollen längre (och det är nog bra, även om de kan vara intressanta, eftersom det är ögonblicksomdömen som sedan hamnar på Vallreg och övertolkas och får för stor betydelse utanför sammanhanget), men i alla fall fick jag de här domarkommentarerna på Zacks protokoll från Gotlandshelgen. Förstås känns det bra, men det är just nu såååå frustrerande! Det har hänt mig gång på gång nu i höst att jag gått en potentiell vinnarrunda med Zack fram till delningen, men sedan blivit stående där!!! Jag har alltid haft lätt att dela och ofta haft 18-20 säkra poäng på delning och fålla, men sedan jag började tävla Zack i augusti har det varit stopp i delningen och momentpoängen för delning och därmed också fålla har saknats för en pallplats. Jag vet ju att man så lätt hamnar i att det lätta plötsligt blir svårt och att man på något sätt alltid kommer ur det till slut, men just nu hjälper det inte mot frustrationen.

Det här är Zacks andra tävlingssäsong (förra året försvann ju med operation, burvila och rehab) och äntligen känner jag att vi är DÄR, det där läget som är belöningen för alla träningstimmar. En totalt eftergiven hund som ger allt och inte behöver köras med lydnad och stopp utan bara kan få gå och jobba på det sätt som passar honom. Jag har honom med mig i varenda liten signal, han rör sig med tillförsikt, är stilfull och koncentrerad och jag känner inte något motstånd alls hos honom att lyda. Men efter en fin runda så blir det alltid stopp i delningen! Nu börjar det kännas som att det gått troll i det och att jag fått ett hjärnspöke som hindrar oss från att lyckas.

Ett tecken på att det är fråga om ett hjärnspöke är att vi på söndagen lyckades dela för första gången på tävling sedan i juli - då hade jag redan missbedömt crosslinjen och fåren strök på insidan av grindarna som var en "pull through", alltså var chansen till en topplacering redan borta och delningspoängen kunde därmed kvitta. På lördagen däremot insåg jag att vi gjort en bra runda och gick in i delningsringen med tanken "nu får vi inte misslyckas" - klart man biter sig själv när man tänker så.

Men lite saklig analys också! Alla problem har någon verklig grund. Zack var verkligen svår att dela med under det första året jag tränade honom (han var två år när han kom till mig). Eftersom han inte var färdig för eftergivenhet utan ofta jobbade på sitt eget kontrollbehov på tävling så låste han upp djuren med sitt eye så fort jag ställt upp dem i delningsringen - omöjligt att få till en lucka. När jag körde igång honom igen i vintras efter rehaben så började jag därför med olika lösgörande delningsövningar med syftet att minska både eye:et och kontrollbehovet i delningsmomentet. Det gick "för" bra och han blev supertaggad på att dela och har legat och hoppat i väntan på att bli inkallad, och har ibland kommit in så att det har skvätt får i sju olika riktningar om luckan inte varit tillräckligt stor. När jag nu börjat analysera vårt problem inser jag att jag inte tagit itu med hans alltför entusiastiska beteende - istället har jag jobbat på att skapa större luckor innan jag kallar in honom för att undvika att fåren blir skrämda. Och hur lätt är det inte då på tävling att jag hindrar mig själv från att kalla in honom för att jag inte snabbt nog klarar att bestämma mig för om luckan är tillräckligt stor? Så även om vi i vardagsarbete inte har några som helst problem att dela, sortera och hålla isär olika djurgrupper, finns det ändå ett skäl till att jag har ett problem att lösa inom tävlingssituationens ramar.

Jag får väl lura lite på hur jag ska lägga upp träningen. Kanske räcker det med att göra 73 inkallningar i en obefintlig lucka för att avdramatisera Zacks entusiasm inför uppgiften... Och under tiden hinner jag kanske bearbeta mina egna hjärnspöken.

Ett annat obs att ta med sig från helgen är att han båda dagarna fick fem poängs avdrag för överdrivet vid utgång (annars full pott på upptag och framdrivning så därför smakar det onödigt surt). Zack har en stark headinginstinkt men är inte det man brukar kalla "naturlig hämtare" utan hans hämt är inlärda. De senaste tävlingarna har han börjat kännas någorlunda stabil och hållit farten och djupet ända fram till upptaget, och inte heller slagit över vilket varit ett annat vanligt fel. Ska då utgångarna börja bli för vida? Jag väljer att inte tro det - ännu i alla fall. Första dagen visste han inte var djuren stod utställda så då tyckte jag att det var rätt OK att han tog i på utgången, och eftersom han höll bra fart och var målmedveten så var jag aldrig orolig. På söndagen tror jag bara att han gick samma väg som dagen innan för att han visste att det hade fungerat. Att han valde att dra iväg en bit ut i tallskogen hoppas jag bara beror på att jag tragglat mycket här hemma med honom om att han måste söka av även områden som han inte ser. Zack vill alltid skynda sig att få kontakt med djuren så ser han djur utspridda på en betesmark så tar han snabbaste vägen till dem han ser och letar inte längre ut bakom kullar, dammar, träddungar o liknande.

Inget är klart förrän allt är på plats! Men vi gillar varandra så det kommer att lösa sig.

En helg på Gotland

Tre timmar färja Visby-Oskarshamn väntar efter en fin tävlingshelg och det är gott om tid att öppna datorn en stund. Mest kommer det här inlägget att handla om Zack eftersom det är väldigt länge sedan jag skrev om honom. Ibland tittar jag tillbaka i bloggen och den är faktiskt lite av en träningsdagbok, eller åtminstone statusuppdatering, för alla hundar som är hos mig längre eller kortare tid. Fast just Zack är för alltid oavsett vad som händer utom döden.

Men först några rader om en bra helg med nya och gamla vallhundsvänner och bra tävlingar. Fåren var hundvana men ändå känsliga Gotlandstackor. Särskilt på lördagen var det verkligen så att överarbetande från hundarna resulterade i stora slag och avvikelser från linjen. Och innan de vant sig vid tävlingssituationen var tackorna svåra att läsa av i delningen och överraskningar kunde inträffa.Fina får i god kondition och hull bidrar också alltid till en bra tävling.

Dee-Dee

Bland gamla släktingar och vänner träffade vi bland andra Eva Mårtensson och Glen-barnbarnet Dee-Dee. Ränderna går liksom inte ur - kolla den vita glipan som går upp från ljumsken och längs knäet. Och med det här utseendet verkar också alltid följa vissa karaktäristika: gångarten, drivviljan och trycket under tassarna. På söndagen slog Eva och Dee-Dee till med 87 p och en femteplats.

Här är båda Glen-barnbarnen.Zack t v och Dee-Dee t h.

Och åker man till Gotland så träffar man ju alltid Eva Eriksson och Timo som är son till Ty Nant Doff och så väldigt lik sin pappa. Eva har jobbat så klokt med honom att det nu inte syns något av den "bygga förväntningar-stress" som finns i paketet och nu ser allt som han och Eva gör superenkelt ut. Nu får de faktiskt utnyttja sina poäng och starta i SM-kvalet nästa år!

Bland nya släktingar träffade vi Carina Olsson och Bets kullsyster For The Win Dice som var med och fick miljöträning precis som Bet. Det var snabbt konstaterat av både Carina och mig att Dice trots det otroligt sockersöta utseendet är en betydligt kaxigare typ än Bet. I vallningen verkar Dice visa samma talangfulla förmåga som Bet och utför riktigt avancerade arbetsuppgifter som hon skaffar sig själv när det blir tillfälle ibland. Men Carina har inte heller påbörjat någon egentlig träning ännu utan känner precis som jag gör med Bet att det inte är riktigt dags ännu. Men till vintern ska vi försöka få till en träningsträff med systrarna. 

Det var inte så lätt att få Bet att posera tillsammans med syster Dicemen vi gjorde i a f ett försök.

Både Bet och Bop var med på resan, mest för att ingen därhemma hade tid att passa dem, men miljöträningen har varit nyttig. Efter hamnar, färjor, märkliga rastplatser, fula hundar, konstiga människor, vespor, truckar och boende på vandrarhem har de slutat att larma och betraktar det mesta utan upphetsning eller rädsla. De är ganska roligt olika; Bet ligger lite lågt och kollar in min status, Bop försöker se farlig ut och hoppar morrande framåt för att skrämma sådant som ser skumt ut. Efter den här utflykten kan han också gå i koppel - en träning jag har slarvat med men som nu var akut.

Mae startade också på tävlingen,otränad efter valpningen och mer än ett år sedan hon beträdde en tävlingsbana senast och det gick verkligen inte bra. Tyvärr vill hon alltid söka igenom allt tillgängligt utrymme innanför ett staket och här fanns gott om plats för sådana utflykter och hon försvann båda dagarna ut i en gles tallskog som omgärdade den öppna delen av tävlingsfältet. Mina försök att hjälpa henne med inkommandot var helt verkningslösa vilket faktiskt funkar rätt schysst hemma. Hon borde kunna ta in att en tävlingsbana är en tävlingsbana och att där bara finns djur mitt på fältet men hon är rätt egensinnig till karaktären så det sitter nog långt inne... Det är iaf inte kul att stå vid posten i 4-5 minuter och vänta på att hon ska dyka upp i fjärran några hundra meter bakom djuren. Hon är en klok,tillgiven och behändig liten arbetshund, men någon tävlingshund blir hon nog aldrig;-). Tre år har hon hunnit bli nu.

Som vanligt blev inlägget för långt så det med Zack som var det jag egentligen tänkte skriva om får vänta till imorgon eller så.