När scenen är för stor - om dragkänslighet

Tror att jag fått fotot av Karin Mattsson. Tror också att det är jag och Glen på tävling i Kvarnby. Glen hade absolut inga av de problem den här texten handlar om, men fältet är ett sådant som lätt kan få en dragkänslig hund att släppa kontakten med djuren om de är flyktiga.

Häromdagen kom det en fråga från en bekant i min epost och eftersom det är rätt många som frågar om problem som har med drag och förutseende att göra så tänkte jag att jag svarar här i bloggen istället, så kan fler tänka till. Ni som läser har säkert många fler bra tips - fyll gärna på i kommentarfältet!

FRÅGAN (som jag klippt ut ur epostbrevet):
Det handlar om hundar som är mycket kontrollerande och är rädda att fåren drar, är känsliga för starka drag och gärna då överdriver sin båge och ger sig iväg för långt.

När man tränar en sådan hund är det ju viktigt med kontakt med djuren och att hunden slappnar av bakom gruppen. Hur blir det i hundens huvud om man låter fåren dra ibland och tar tillbaka hunden, man vill ju undvika att skicka runt hunden. Men vilka signaler ger man hunden om man låter hunden se att fåren försvinner (tappar dom). Det bästa är väl att man om det är möjligt låter hunden gå ikapp djuren lugnt om de stannat i t ex ett hörn och sedan låter den ta ut dom från staketet? Eller är det nyttigt att låta hunden klara att bara se dom dra? Eller sänker man den bara då? Förtroendet till föraren?
Alltså, det känns svårt att träna i för starkt drag med en sådan hund, för man vill ju att den slappnar av. Samtidigt är det ju precis i de förhållandena som kontrollbehovet kommer fram. Träna i mindre hage är ju lättare eftersom fåren inte kommer så långt och hunden slappnar av lättare då. Men mycket förutseende hundar måste ju även tränas på större ytor där de "ser" flyktvägarna i sitt huvud.

Skall man aldrig träna en spänd, mycket förutseende hund i för starka drag? Förstärker man bara det beteendet då? Ska man börja med lite drag och sen efter hand närma sig draget successivt efter vad hunden klarar (att vara avslappnad)?

MITT SVAR:
Jag har några grundtankar som fungerar bra för mig om hur man bygger hundar som har för stor dragkänslighet - det leder ju inte alltid till att de blir för vida utan en del blir istället för tajta. Men oavsett hur kontrollnojan yttrar sig så måste hunden genom samma träning.

Jag ser det som att problemet består av tre egenskaper som vi vill ha i en vallhund, men som kan bli för mycket, i synnerhet i kombination med varandra:
1) för mycket förutseende
2) för stor dragkänslighet (kan förväxlas med förutseende, men jag ser det inte så)
3) för mycket djurkänsla (som blir värre i kombination med låg dådkraft, mod och energinivå)

Det är alltså med de här tre egenskaperna i huvudet som jag går ut och tränar hunden, och kanske kan nedanstående punkter bidra med svar på dina frågor.

1. Jag tycker det är effektivt med "uppsökande verksamhet", dvs jag undviker inte att konfrontera hunden med problem utan letar tvärtom från första gången jag ser ett problem upp situationer där jag får anledning att träna det. Det är viktigt att situationerna har en svårighetsgrad som motsvarar hundens träningsnivå så att man hela tiden bygger hundens självförtroende samt förtroende för att föraren är en verksamhetsledare som den kan lita på.

Hur man bygger upp träningen och hur fort man går framåt måste få bero på hurdan hunden är, dvs grad av självförtroende, motor och naturligt arbetssätt. En första övning med valpen/unghunden kan t ex vara att i förarbalansläge gå rakt mot ett staket och sedan tvärt vända rakt ut från staketet samtidigt som man ser till att hunden inte får agera utifrån sin impuls att vända och möta upp fåren (för att stoppa). Den ska istället fortsätta HELA VÄGEN i förarbalansläge. Jag bryr mig inte så mycket om att hunden till en början svischar in mellan fåren och staketet som om den hade eld under tassarna - börjar man bråka med hunden om det så blir ju balansläget riktigt obehagligt för hunden. Jag brukar istället prata lugnande (inte berömmande eftersom man i det läget inte vet vad det är inne i hundens huvud som man berömmer) Så småningom kommer hunden att kunna gå in mellan fåren och staketet (samtidigt som man själv är på väg bort från staketet) på ett balanserat sätt, dvs med lagom avstånd, tempo och position. Sedan fortsätter jag att leta upp drag av lämplig svårighetsgrad och företrädesvis i trånga lägen och små utrymmen.

2. Jag skickar aldrig en sådan här hund stort på öppet fält och låter den dra iväg förrän den är mogen att stoppas i utgången och träna in ett "in-kommando". Då är man framme vid dressyr-fasen i hundens utbildning, och innan den inträder så tycker jag att alla naturliga rörelser hos hunden ska vara säkra, trygga och välbalanserade.

3. Det är en förutsättning att hunden vet att den får och SKA jobba på djuren. Rätt ofta får jag känslan med hundar jag möter på kurs att många vill få hunden att gå exemplariskt (med hjälp av lydnad och dressyr) alldeles för tidigt, dvs innan hunden är trygg i sina naturliga redskap för att kontrollera djur (flanker, drivning, pondus etc).

Som svar på dina funderingar om en träningssituation där man stoppar hunden i en utgång och låter fåren dra, så säger jag att det inte är någon träningsmetod - det är ett slutmål att känna att man kan göra det utan att det gör hunden stressad och spänd. Vägen dit är att bygga hundens förtroende för förarens handling i alla lägen.

Det sista steget i "för stora utgångar-träningen" (alternativt för tajta utgångar) måste givetvis genomföras på fält och i situationer som lämnar många föreställningar öppna för hunden. Men innan dess ska ni vara helt samspelta om vad dina hjälper betyder och hunden ska vara helt övertygad om att du brukar ha rätt och att du brukar se till att det blir som du vill. Med de flesta stora rörelser som kan gå fel hos hunden brukar jag bryta ner dem i smådelar och säkra varje liten del. I fallet med för stora utgångar innebär ju det att stoppa hunden rätt ofta under utgången samtidigt som man själv närmar sig fåren för varje gång man stoppar hunden. Kalla hunden närmare fåren och lär in ett in-kommando. Rätt snart brukar hunden själv lyckas "ha kvar" din närvaro i sitt huvud och den behöver varken stopp eller in-kommandon längre - dem har du bara kvar som hjälper i "nödsituationer".

Om det är en vuxen hund som redan är långt tränad med lydnad och dressyr måste man backa bandet och grunda hundens säkerhet i naturligt arbete och förtroende för föraren.