Att veta och att välja

När blir en ökning av antalet lämpliga avelsdjur istället en minskning? Jag har funderat över saken sedan det blivit möjligt att gentesta Border Collie för de ögondefekter som går under samlingsnamnet CEA, och att man nu också vet att nedärvningen är recessiv, dvs att inga valpar blir sjuka så länge en av föräldrarna är genetiskt normal.

Detta har lett till en etablering av resonemanget att man utan problem kan para en anlagsbärare med en normal individ. Hälften av avkommorna i en sådan kull är anlagsbärare men ingen är sjuk. Konstigt nog har kunskapen om sjukdomens nedärvning inte lett till acceptans för att man parar en sjuk individ med en normal. Inte heller i det fallet resulterar parningen i några sjuka individer - däremot är alla avkommorna anlagsbärare.

Sett utifrån den enskilda uppfödarens synvinkel kvittar det alltså om en av parterna är sjuk eller enbart anlagsbärare så länge som den andra parten i parningen är normal. Båda fallen leder till att man slipper sälja valpar som är drabbade av ögonfel. Är det så mycket sämre att alla valpar är anlagsbärare än att hälften är det? Är det kanske känslomässigt fel att använda en defekt individ i avel? Logik är ju inte allt här i världen och jag är alltid nyfiken på vad som driver fram till synes ologiska ställningstaganden.

Så här ser alltså nedärvningen ut när arvsgången är recessiv, dvs att det endast är när man parar anlagsbärare och/eller sjuka individer med varandra som det föds valpar med ögonfel.

Förälder 1	Förälder 2 Normal	Förälder 2 Anlagsbärare	Förälder 2 “Sjuk”
Normal	Alla normala	½ normala ½ anlagsbärare	Alla anlagsbärare
Anlagsbärare	1/2 normala 1/2 anlagsbärare	¼ normal ½ anlagsbärare ¼ sjuka	½ anlagsbärare ½ sjuka
“Sjuk”	Alla anlagsbärare	½ anlagsbärare ½ sjuka	Alla sjuka

Med hjälp av gentestet kan man alltså öka antalet individer som går i avel (ökad avelsbas) eftersom man även kan använda individer med defekt(a) gen(er). Men om vi bortser från den enskilda uppfödarens drivkraft att leverera friska valpar med alla andra önskvärda egenskaper och istället tittar på populationen som helhet, hur slår det då på längre sikt med en policy som säger att det är OK att bedriva avel med kända defekta gener? Jag är alltså tillbaka vid den fråga jag inledde den här texten med. Utan att vara matematiskt utbildad för att räkna ut hur fort, så är det ju uppenbart att man med den här policyn rätt snabbt ökar antalet anlagsbärare, i alla fall om som andelen anlagsbärare i utgångsläget är mindre än andelen normala individer. Alltså: på sikt minskar andelen individer som är möjliga att använda i avel.

Om man börjar med en population där problemet fortfarande är litet, så skulle man snabbt komma ner till nästan nollförekomst av den defekta genen om man strikt endast använde normala individer i avel. Hos den vanliga collien är ju detta inte längre möjligt utan man måste avla på individer som till fenotypen (alltså yttringen av genotypen) är lindrigt drabbade. Men hur är det hos Border Collien i Sverige? För skojs skull räknade jag de hanar som ägarna lagt in på SVAKs täckhundslista (finns det någon annan rasklubb som har en täckhundslista som skapas på detta sätt?). I de tre kategorierna sammanlagt (få avkommor/många avkommor/borttagna) finns 46 hundar. Av dem är 7 gentestade anlagsbärare av CEA, 18 är gentestade normala och övriga 21 är ej testade. Om vi antar att fördelningen mellan anlagsbärare och normala är densamma bland de ej testade hundarna som bland de testade så är alltså 28 % av täckhundarna anlagsbärare. Om det är så illa i hela populationen är vi snart i en situation där ganska få hundar går att använda i säker avel (dvs där inga sjuka individer produceras).

Hur mycket motstånd finns det ute i landet mot att t ex under en treårsperiod endast använda normala hundar i avel? Det skulle ju resultera i fler användbara hundar på lite sikt.

Hela mitt resonemang är helt isolerat till en enda egenskap, medan det är massor av egenskaper vi vill ha tillgång till i avel och uppfödning. Men mina funderingar handlar faktiskt om huruvida det går att bredda avelsbasen genom att tillfälligt minska den - kanske är jag ute och cyklar men det vore roligt att få lite synpunkter och åsikter. Optigens DNA-test av CEA har givit möjlighet till vetskap om vilka hundar som bär på defekten - men att ha tillgång till vetskap är inte alltid lätt och konfliktfritt. Det kräver ju ett ställningstagande.