Tävlingshundar - vad är det?

I ett inlägg 12 september antydde jag att Zacks plats i mitt hjärta inte beror på att hans främsta gren är tävling. Vad menar jag med det? Just när jag skrev det så tänkte jag förstås på vissa av Zacks egenskaper, men även rent generellt kan det vara intressant att fundera lite över vad det är som gör en del hundar till bekväma tävlingshundar.

Givetvis är det inte bara hunden som ska prestera på tävlingsbanan utan även föraren, och det är ekipaget som tävlar i god och effektiv djurhantering. Man ska inte förringa betydelsen av god träning och en tävlingserfaren och talangfull förare, men faktum är också att även dessa förare lyckas mer eller mindre bra med olika hundar. Och även att de säljer många hundar som på vägen mot de stora tävlingarna visar sig inte hålla måttet.

Ibland hör man uttalanden där andemeningen är att bra tävlingshundar generellt är sämre arbetshundar, och tvärtom att bra arbetshundar är sämre tävlingshundar. I mina ögon är detta skitsnack utan verklighetsanknytning. Visst ser man ibland hundar ute på tävlingsbanorna som står sig slätt om fåren inte går av sig själv eller är motvilliga i fållöppningen, men sådana hundar finns det lika gott om ute på gårdarna. Och visst finns det bra arbetstyper som inte gör sig på en tävlingsbana, men det finns lika många arbetstyper som går väldigt bra på en tävlingsbana. Och ofta har man i arbete med hund lika stor glädje av en hund som ligger lite lågt och använder huvudet istället för en som ser väldigt framåt ut men inte kopplar in skallen. Det enda intressanta i den här diskussionen är den stora betydelse tävlingarna har för aveln. Ganska få av dagens tävlande har några större krav på riktiga arbetsprestationer av sina hundar, och det leder aveln i en riktning mot lättförda hundar (bra) men med oprövade egenskaper i övrigt (ett potentiellt hot mot rasen).

Vad är det då man kan se hos de hundar som ofta presterar bra på tävling?
> Naturligt mjuka rörelser och en förmåga att "flyta" i växlingarna mellan driv och flankering. Lättflankerade.
> Inte allt för mycket tryck rakt fram mot fåren så att hunden hela tiden måste hållas tillbaka.
> Mjuk i skallen och lätt att påverka.
> Lagom mycket djurkänsla och förutseende.
Ska den också hålla för de stora tävlingarna och finalerna krävs dessutom uthållighet, ett gott självförtroende och mental stabilitet.

Och Zack då? Tja, han har lite för lite av allt det här - inga stora grejer men tillräckligt för att hela tiden tappa några poäng här och där för att flytet saknas. Lite för målinriktat driv, lite för kantiga flanker som lätt skrämmer och buntar ihop djuren, vilket, om inte förr, straffar sig när det är dags att skapa en delningslucka. Går in i sig själv när han kommit in i drivningen och har inte tillräckligt med förutseende för att jobba på flankerna. Samtidigt så trivs jag i vardagen väldigt bra med en hund som inte störs av förutseende utan oförtrutet jobbar på bakom djuren, men att tävla med honom har jag lärt mig att se som en utmaning och träning i "handling".

Men även en hund med nackdelar på en tävlingsbana går ibland bra. Häromsistens hände det med Zack i Storegård på ett spännande fält med mycket drag och en rätt lång sträcka av framdrivningen som var dold. Men har Zack väl fått ett bra upptag och styrt upp djuren på linjen utan att behöva flankeras så är han ofta suverän på den typen av verkliga arbetsprov. Tyvärr sket sig det hela för vår del i delningen - men frustrerande nog inte på det sätt som är vanligt med Zack när han låser fast djuren. Jag hade sett hur de allra flesta misslyckats med att få till en lucka, så jag hade bestämt mig för att slå till så fort djuren kommit in i ringen innan de fått koll på läget. Ser en decimeterlucka och kallar in Zack som kommer som en raket - ingen bitning men att det blev en tackling för att få kontroll på de avdelade djuren var oundvikligt. "Tack" säger domaren, vilket brukar betyda "tack för din insats men du har gjort ditt idag", alltså diskning. Suck, jag samlar ihop djuren och skickar dem mot utsläppet varefter domaren upprörd kommer fram och frågar varför jag bryter efter en så bra runda. "Tack" betydde "okej", dvs att delningen var godkänd... Hur många tusen tankar som for genom mitt huvud under några sekunder är svårt att säga!!! Facit när dagen var slut var att jag skulle slutat nånstans mellan en tredje och en sjundeplats beroende på hur fålla och singel gått. Och i så fall hade Zack med god råge varit klar för nästa års kvarts-SM-kval. Nästa dag var jag fortfarande så störd att det gick jättedåligt och jag kämpade med mig själv varje sekund för att inte bryta och gå av - men att klara att det går riktigt dåligt är nödvändigt för att kunna lyckas.

Kursplatser

Än verkar det inte vara slut på träningsenergin runtom i landet och rätt många har hört av sig om var jag är och håller kurs. Här är två kurser där jag tror att det finns platser kvar eftersom det är vardagar. På båda platserna är det bra får och bra träningsmöjligheter oavsett er träningsnivå.

Tis-ons 7-8 oktober i Tärnsjö hos Jasna Bohlin som är bäst att kontakta på epost jasna.bohlin@telia.com

Tors-fre 9-10 oktober i Fjugesta hos Tomas och Fanny på kennel For The Win. Kontaktuppgifter finns på deras hemsida http://forthewin.se

VP svårare än IK2?

Var och gick ett VP igår (inte med egen hund utan med en som varit här på träning i två månader). På vägen tillbaka satt jag i bilen och sammanfattade en del tankar som for genom huvudet under minuterna ute på banan. Vi var godkända, men det hade faktiskt ställt mig inför minst lika många svåra avgöranden och sekundbeslut som en normal IK2-tävling.

Det var absolut inget fel på det här arrangemanget; trevligt bemötande hos värdklubben samt bra djur som lydde fint men som också krävde att hunden tog befälet. Men banan var fruktansvärt liten och trång och därmed draget tillbaka till utsläppsfållan starkt. Dessutom var första benet, där VP-hunden ska lyckas visa upp en fösning, lagt rakt mot det hörn av hagen bakom vilket hanteringsfållan var belägen, och det var inte långt från fösningsgrinden till det hörn där fåren kunde försvinna tillbaka till kompisarna. Det här draget hade varit fullt möjligt att hantera på ett bra sätt om det funnits utrymme för hundarna att fånga upp och styra djuren på ett naturligt avstånd. Men trånga utrymmen och drag i en ny miljö tar inte fram en oerfaren hunds bästa sidor. Rätt ofta hålls VP med just de här rätt trånga förutsättningarna - kanske i bästa välmening, eller bara för att man inte tycker att det behövs ett större utrymme till en liten bana. Men det är just detta som kan göra ett VP riktigt svårt.

Jag hade förmånen att se två ekipage före mig som båda tappade hela eller delar av flocken vid första grinden i ett försök att fösa, så när jag gick ut hade jag bestämt mig för att prio ett var att hålla kvar djuren, och att visa upp en fösning var sekundärt. Med en tacka som försökte sticka tre gånger på den korta sträckan fram till fösningsgrinden så blev det inte heller mycket till fösning, men momentet var i alla fall inte nollat utan vi blev godkända.

Under tiden som allt detta hände så hann jag då reflektera över hur många IK2-förare som hade klarat att hålla linjer och vissla runt sin hund på denna lilla bana utan rusningar, tappade djur eller skuren drivningslinje. Tror inte att snittresultatet hade sett bättre ut än vad det gjorde för VP:t.

Halvtid och eftertanke

Från bur i arbetsbilen till vilobur - mental träning för både hund och människa.

Som jag berättade i förra inlägget har Bet fått ordinationen koppel och stillhet i sex veckor för att läka ut en inflammation i en tå som hon troligen råkat vricka till någon gång på våren/försommaren. Idag har halva konvalescenstiden förflutit, och hur har det då gått? Och vem har det egentligen varit jobbigast för, mig eller Bet?

Ni som följt den här bloggen länge vet hur många år jag betraktade mig själv och mina hundar som otursförföljda - nästan så jag inte behövde ta oss på allvar alls eftersom de högre makterna alltid slog till mot mig. Men i ett inlägg i juli förra året efter att Mae misslyckats med att valpa själv så gjorde jag upp med "offer-mentaliteten" och bestämde mig för att istället bli en person som klarar motgångar på ett bra sätt. Hoppas att ni märkte att jag senare hösten 2013 bara i förbifarten berättade om amputationen av en tå på Zack.

Men trots min nya självsyn så var det rätt svårt att ta in att alla planer för hösten inklusive Unghundscupen bara var att glömma. Jag såg inget positivt i det hela, bara en massa veterinärräkningar innan vi äntligen fick en diagnos på gångproblemet, och sedan en otroligt dryg medicin istället för allt roligt som var inplanerat. Lite svårt att inte tycka synd om sig själv och plocka upp känslorna från när jag senast skulle starta i Unghundscupen men fick skruva ner allting till noll när Seth fick diagnosen anaplasma i augusti det året.

Men jag har jobbat mig tillbaka till det positiva tänkandet - och en hund kan ju inte lida det minsta av att framtida händelser inte blir av eftersom den bara lever i nuet. Nuet första veckan var rätt jobbigt för oss båda; Bet såg tom och rastlös ut som en varg på Skansen, och jag tyckte det var hemskt att se henne sådan utan att kunna bjuda på några lättnader i rörelserestriktionerna. Men ganska fort lärde hon sig att sova bort stora delar av dygnet - mycket fortare än jag insåg att hon faktiskt accepterat läget. En konvalescens är nog alltid jobbigare för den tidsmedvetna människan än för hunden.

Och dessutom kan jag se den ofrivilliga vilan som något jag kanske om ett halvår tycker var det bästa som kunde hända. Jag ser redan ett antal positiva effekter:
> Bättre impulskontroll (ligger inte för Bettan).
> Större eftergivenhet (sträcker t ex upp huvudet och gör allt för att underlätta för mig att trä på halsband och koppel, istället för att vrida undan och konstra).
> bygger inte upp förväntningar i rekordfart (fast hon är förstås Border Collie så helt försvinner de inte)
> Mer lyhörd och uppmärksam (eftersom hon hellre vill bli stoppad av vad jag säger istället för av kopplet).
> Kommit upp i hull (såg innan ut som en plockad skata).

Och kanske var det också bra för hennes utveckling att ta en paus istället för att börja vrålträna tävlingsdressyr och lydnad inför Unghundscupen. Jag började träna Bet när hon var 11 månader och när vi inledde konvalescensen var hon 19, och under den tiden är det få dagar som hon inte tränat eller jobbat. Egentligen kan allting nu bara bli bättre!

Tillbaka

Långt bloggsommarlov blev det.

Har jag försvunnit från bloggvärlden? Nejdå, men jag är uppenbarligen en riktigt usel sommarbloggare - det var likadant förra sommaren, att jag försvann till september. Det blir liksom ingen tid inne vid datorn när kvällarna är ljusa och det går att träna hund, cykla till sjön, jobba med trädgårdsprojekten och... Sedan tror jag också att jag behöver en skrivpaus en gång om året eftersom mycket av min försörjning kommer från skrivande och liknande jobb. Nån gång på vårkanten så brukar idétunnan kännas tom, och jag behöver nog sommaren och utelivet för att fylla på igen.

Det är i alla fall roligt att ni läsare brukar hitta tillbaka efter mina sommaruppehåll, och lite inspirerande att många av er hoppar på mig och säger att det är dags att börja blogga igen när jag varit ute och både tävlat och hållit en del kurser under augusti. Nu har jag flera inlägg på G inne i huvudet som kommer närmaste veckan, och sedan brukar det ena ge det andra när man väl börjat skriva.

Det här inlägget kommer dock inte att handla om något särskilt utan blir bara en kort resumé av vad som förevarit sedan sist. I maj är det alltid fullt upp med betessläpp och att reparera stängsel och vårbruka, även om det sistnämnda för min del oftast bara innebär såmaskin och vält. Viktigt med snabb betesrotation tidigt på våren så att det inte bildas strå och rator ute på betena - mycket hundjobb m a o eftersom vi har betesmark i rätt många byar. I juni fortsätter det med vallskördar och utomhuslamningar som startar i veckan före midsommar. Mitt i allt detta blev jag nersprungen av en flock tackor som nog fick en elstöt och tvärvände vid en grind de skulle ut genom; resultatet blev en gipsad hand och krasch av mina redan tidigare dåliga diskar i ländryggen, och jag är verkligen fortfarande rätt handikappad.

Under juli ska allt stabiliseras med tackorna och de nya lammen, grönfoderskörd och nya efterbeten på åkermark - och så har vi ju det stora familjeprojektet med det nya huset som det snickras och målas på speciellt intensivt under juli och augusti. Augusti är också den månad när de midsommarfödda lammen börjar beta på allvar - dags för parasitprover och massor av fint bete. Skörd på grönsaksåkern kommer också igång på allvar i augusti, oj så mycket gott grönt det finns att äta med grillat lamm och fisk därtill. Så mycket träning av hundarna blir det inte under de intensivare arbetsperioderna när jobbet får räcka för dem, särskilt när det är så varmt som det varit den här sommaren.

Red Bet - numera både grundtränad och med erfarenhet av arbetslivet.

Bet har haft sin första arbetssäsong. Hon är några strån vassare än Zack och får snabbt jobben gjorda även om tackor med smålamm är det träligaste som finns att jobba med. Hon kommer att bli en klippa, men hon har fortfarande lite svårt att ligga still om jag behöver hantera ett enskilt djur, t ex med lamningsproblem eller skada som ska ses om - hon vill liksom gärna vara mitt i smeten. Jag bråkar inte med en 18-månadershund om att klara av att ligga still och passiv länge utan använder istället Zack i sådana lägen,


Tävlade lite med henne i maj även om jag inte börjat banträna henne på riktigt, och med en tredjeplacering på IK1 i Hilleshög i juli strax innan rankingperioden tog slut så knep vi de poäng som precis behövdes för att få en startplats på Unghundscupen. Dessvärre blir det inget med det, och troligen blir det inget annat tävlande heller i höst, då hon sedan två veckor är satt på totalvila i SEX! veckor (mycket burvila, koppel och slät mark när hon behöver få rastas) på grund av en inflammerad tå i höger framtass. Av ledinflammationer blir det artros om de inte får läka ut totalt, så det tar jag på största allvar även om det är jobbigt värre.

Zack den oförbätterlige kommer aldrig att lära sig hur en hund ska bete sig i en trädgård - här har han hittat en mjuk bädd av timjan att ligga och sola sig på.

Zack, halva mitt hjärta och min ena hand, har hunnit blir fem år - tänk hela tre år sedan han kom till mig! Ibland har han nog lite värk både här och där ser det ut som, men den opererade bogen håller han lika musklad som den friska - han är en hund som alltid har alla tassarna med tryck i marken. Det spökar nog också lite i tassarna på honom ibland, och i höstas fick jag ju t o m låta amputera en tå på honom. Efter den operationen bestämde jag att sätta lite tävlingshyfs på honom och se till att få poäng till kvartsfinalen för Får-SM 2014. Men när beskedet kom att norrlänningarna bestämt att förlägga SM:et ända uppe i Boden så tappade jag motivationen att försöka komma med. Boden - det är ju 55 mil till när man väl kört ända till Sundsvall!!! Med fyra resdagar, någon vilodag samt tävlingdagarna - en vecka och minst 10 000 kr i kostnad, det finns mycket som både jag och hundarna har mer glädje av både tiden och pengarna. Kanske motiviationen hade varit en annan med en bättre tävlingshund - ja, för anledningen till att jag älskar Zack är inte att han är en bra tävlingshund, tvärtom har han både det ena och det andra bland sina naturliga egenskaper som skapar svårigheter.

Bop är numera upplänning.

Bop har flyttat till Oscar med familj och får på en gård utanför Enköping. Lite sorgligt, men det var väldigt skönt när jag fick chansen i våras att låta Oscar ha honom som "prova på-hund" - han är både familjens första hund och första vallhund. I juni blev det bestämt att Bop skulle bli kvar hos Oscar. Bop och Bet var för nära varandra i ålder och om båda var lösa så var det bara en massa springande och lattjande och eyeande som gjorde mig jätteirriterad och som jag tycker är mentalt skadligt för hundarna och har stor fysisk skaderisk. Visst var det mitt fel - jag hade kunnat styra upp det och inte låta dem vara ute samtidigt och alltid ha en av dem kopplad under motionsrundorna. Men samtidigt önskar jag mina hundar inte bara ett liv i hundgård med träning och arbete som enda avbrott, utan jag vill kunna ha dem med mig ute om dagarna när jag jobbar eller reser. Och ibland blir det bäst om man "sanerar" flocken på ett sätt så att vardagslivet fungerar, och det gör det nu. Och jag är väldigt glad också för att Bop kom till Oscar som han är totalpräglad på. Numera finns det något på Youtube som heter Bop-kanalen där jag får små filmer på Bop och kan ge Oscar on line-instruktioner. Bop ser fin ut, mycket som mamma Mae men med mer fart och bättre självförtroende både socialt och mot djuren.

Och vem är det här då?