Halvtid och eftertanke

Från bur i arbetsbilen till vilobur - mental träning för både hund och människa.

Som jag berättade i förra inlägget har Bet fått ordinationen koppel och stillhet i sex veckor för att läka ut en inflammation i en tå som hon troligen råkat vricka till någon gång på våren/försommaren. Idag har halva konvalescenstiden förflutit, och hur har det då gått? Och vem har det egentligen varit jobbigast för, mig eller Bet?

Ni som följt den här bloggen länge vet hur många år jag betraktade mig själv och mina hundar som otursförföljda - nästan så jag inte behövde ta oss på allvar alls eftersom de högre makterna alltid slog till mot mig. Men i ett inlägg i juli förra året efter att Mae misslyckats med att valpa själv så gjorde jag upp med "offer-mentaliteten" och bestämde mig för att istället bli en person som klarar motgångar på ett bra sätt. Hoppas att ni märkte att jag senare hösten 2013 bara i förbifarten berättade om amputationen av en tå på Zack.

Men trots min nya självsyn så var det rätt svårt att ta in att alla planer för hösten inklusive Unghundscupen bara var att glömma. Jag såg inget positivt i det hela, bara en massa veterinärräkningar innan vi äntligen fick en diagnos på gångproblemet, och sedan en otroligt dryg medicin istället för allt roligt som var inplanerat. Lite svårt att inte tycka synd om sig själv och plocka upp känslorna från när jag senast skulle starta i Unghundscupen men fick skruva ner allting till noll när Seth fick diagnosen anaplasma i augusti det året.

Men jag har jobbat mig tillbaka till det positiva tänkandet - och en hund kan ju inte lida det minsta av att framtida händelser inte blir av eftersom den bara lever i nuet. Nuet första veckan var rätt jobbigt för oss båda; Bet såg tom och rastlös ut som en varg på Skansen, och jag tyckte det var hemskt att se henne sådan utan att kunna bjuda på några lättnader i rörelserestriktionerna. Men ganska fort lärde hon sig att sova bort stora delar av dygnet - mycket fortare än jag insåg att hon faktiskt accepterat läget. En konvalescens är nog alltid jobbigare för den tidsmedvetna människan än för hunden.

Och dessutom kan jag se den ofrivilliga vilan som något jag kanske om ett halvår tycker var det bästa som kunde hända. Jag ser redan ett antal positiva effekter:
> Bättre impulskontroll (ligger inte för Bettan).
> Större eftergivenhet (sträcker t ex upp huvudet och gör allt för att underlätta för mig att trä på halsband och koppel, istället för att vrida undan och konstra).
> bygger inte upp förväntningar i rekordfart (fast hon är förstås Border Collie så helt försvinner de inte)
> Mer lyhörd och uppmärksam (eftersom hon hellre vill bli stoppad av vad jag säger istället för av kopplet).
> Kommit upp i hull (såg innan ut som en plockad skata).

Och kanske var det också bra för hennes utveckling att ta en paus istället för att börja vrålträna tävlingsdressyr och lydnad inför Unghundscupen. Jag började träna Bet när hon var 11 månader och när vi inledde konvalescensen var hon 19, och under den tiden är det få dagar som hon inte tränat eller jobbat. Egentligen kan allting nu bara bli bättre!