Donna i arbete

Lamningarna går vidare. Allt hade gått nästan för bra fram till igår. Det är otroligt hur mycket skit som kan hända på en gång, inte så många tackor och lamm egentligen men varje lamning som går åt fanders tar oerhört med tid och sliter. Ryggen har satt sig i de trasiga diskarna, höger axel och höger knä skriker, vänster tumgrepp är oanvändbart...

Fram till dessa två dagars elände var det bara korparna som hotade friden i lamningshagen. Här är en liten stackare som hade kunnat stryka med om inte hans mamma hade försvarat honom så duktigt. Nu blev han bara hackad bredvid ögat och runt örat, och efter att ha blivit tvättad med jodopax och vårdad av sin ömma moder inne i fårhuset i ett dygn så var han i skick som ny.


Ja, och så var det då Donna. Visst har hon hjälpt till med långa fårflyttningar och lastningar och lite allt möjligt, men lamningarna var egentligen hennes första riktiga arbetsträning. Nu har hon hunnit bli två år och det är fyra och en halv månad sedan hon kom hit. Första förmiddagen jag tog med henne ut kan jag säga att det kändes som att hennes liv hängde på en skör tråd - helt OK om hon inte blir en tävlingshund men en hund som inte pallar jobbet har ingen framtid hos mig. Hon blev väldigt påverkad av att se och höra alla lamm, känna lukter av fostervatten och efterbörder, se alla skygga tackor och inte fatta vad jag höll på med samtidigt som jag krävde att hon skulle ligga still och passa. Hon stack helt enkelt iväg hem. Eftersom jag lovat mig själv att aldrig låta Donna få utlopp för sin inlärda flykt vid press eller obehag, så tog jag henne nästa arbetspass i en lina. En något absurd situation att jobba som en idiot med lamm och tackor och samtidigt se till att ha foten på en lina!!! Varje gång jag var klar med en tacka så klappade jag om Donna och låtsades som att jag var väldigt nöjd och glad. Efter ett litet tag började hon intresserat titta efter vad jag höll på med och nu efter en vecka så är hon en fantastiskt lamningshjälp. Doff är mer lydig och exakt men Donna är ändå lättare att ha med sig för hon har en naturlig förmåga att vara både bestämd och layback samtidigt. Hon har också en naturlig känsla för att det här är ett jobb där det gäller att gå runt som en osynlig skugga för att inte störa i onödan - jag gillar inte att jobba med tikar och det är en olycka att jag råkat ut för Donna-;), men jag måste erkänna att det känns som att hon bidrar med en viss kvinnlig finess i det här jobbet. Här ligger hon fint och passar på en tacka åt mig.

Det har också skett en stor förändring senaste månaden i Donnas lilla huvud som revolutionerat träningen. Det hände mycket plötsligt några dagar efter att vi kom hem från hennes katastrofala insatser på Öland. Donna har börjat förstå beröm. Det kan låta märkligt, men alla som vet hur Donna var för ett drygt år sedan vet vad jag menar. Då förstod hon ö h t inte att man sa något till henne för att man ville henne något. Nu blir hon riktigt glad och mjuk och viftar på svansen och tittar upp på mig om jag säger till henne att hon är en fin hund. Vår kommunikation har fått ett språng framåt.