Ett bra "ligg"

Gadd II som unghund - kanske lite väl mycket "på", men han ligger med positiv förväntan och fokusering på djuren.

Kolla Anjas kommentar om problem med ligg-kommandot under förra inlägget. Jag har funderat mycket över det under åren med elever, så jag väljer att skriva ett nytt inlägg om det istället för att kommentera.

Det går inte tillräckligt att värdesätta ett bra och positivt "ligg" hos hunden. Om hunden har lärt in ett negativt ligg som den blir stressad av eller om den inte lyder ligg-kommandot, så förlorar man all möjlighet att förklara för hunden vad man vill att den ska göra, och alla korrigeringar misslyckas eftersom situationerna hela tiden försvinner medan man bråkar med hunden om att den ska lägga sig.

Själv utgår jag från tanken att ligg-kommandot blir positivt om hunden 1) märker att det bidrar till att öka kontrollen på djuren, och 2) inte betyder "sluta valla". Alltså vill jag att ligg-kommandot ska vara ett meningsfullt vallningskommando och jobbar konsekvent efter den tanken redan från början. "Ligg" ska betyda: lägg dig, fokusera och lyssna för nu får du snart en ny anvisning av mig om vad vi ska göra med fåren.

Men många som kommer för att ta lektioner har under lång tid använt ligg-kommandot just för att säga åt hunden att inte valla. Typexemplet: hunden är ivrig att komma in i träningshagen och ofta hinner den få tre-fem ligg-kommandon på vägen in av husse eller matte. Alla dessa gånger betyder det inte "lägg dig ner och fokusera på djuren, fortsättning följer", utan istället "jag är så himla frustrerad på att du går ur händerna på mig", dvs "ligg" blir ett "sluta valla-kommando". Nästa tillfälle när "ligg" används som "sluta valla" är när träningen börjat och hunden går för fort eller för tajt eller nåt annat vi blir stressade av (vi stackars människor har också rätt stort kontrollbehov...) - ligg (eller lay down) blir då ett ord som bara ramlar ur munnen på oss. Men i det läget har hunden ingen koll på djuren och kan verkligen inte ta ett "ligg" på rätt sätt. Troligen lyder den inte alls, och gör den det så fattar den absolut inget mer än att den ska sluta valla. Följaktligen har jag också tränat mig själv på att inte ropa "ligg" åt en hund som går ur händerna för mig - jag blir istället rejält förbannad, vilket hunden för det mesta förstår och tar mycket bättre än ett upprört "ligg".

Alla hundar får ju tränas olika, men jag försöker genomföra den första träningstiden så att jag bara lägger hunden när den är lugn och har kontroll. De flesta hundar har då väldigt lätt att intuitivt lyda och lägga sig. I takt med att hunden blir säkrare på hur den ska bära sig åt med djuren kan jag öka svårighetsgraden på de situationer där hunden får ett liggkommando. Men det gäller ju att man själv är säker på att man har fåren under kontroll så att man verkligen får rätt. Om fåren sticker för att vi har lagt hunden - ja då ska vi inte räkna med att hunden kan vara trygg i kommandona.

Senare i träningen kan jag använda ett hårt och skarpt "ligg" för att tala om för en hund att jag vill korrigera den, och att den ska "tänka till". Men som arbetskommando ska "ligg" kunna användas lugnt och vänligt.

Och så försöker jag tänka på att ligg-kommandot för det allra mesta bara är en hjälp, alltså inget självändamål. Det är ganska sällan vi har nytta av en hund som ligger still, så i träningen finns "ligget" för det mesta för att rikta om och fokusera hunden. I takt med att den kan arbeta med mer flytande rörelser så gör jag hjälperna allt mindre; ligget blir bara en halvhalt, det skarpa nejet blir bara en harkling, hela armen blir bara en vink med handflatan.

Hur väl man lyckas få ett harmoniskt ligg hos hunden har givetvis, precis som allt annat i träningen, att göra med vad hunden är begåvad med naturligt. En del hundar har låg djurkänsla, svårt att hitta balansen eller svårt att samarbeta. Men desto viktigare att då inte inte förvärra utgångsläget genom att träna in ett negativt "ligg".