Drivningsclinic 3

Förra inlägget om drivningsträning handlade om att vi inte kan förvänta oss att hunden ska driva korrekt så länge som den har ett laddat förhållande till sina flankerande rörelser. I det här inlägget kommer nästa sak som hunden i min uppfattning av grundträning måste hitta innan den kan driva självständigt och målmedvetet. Och det är balans.

Här har Freddie fattat hur han ska göra för att inte skrämma djuren, men han har ännu inte förstått att han ska balansera djuren mot föraren.


Men här har polletten ramlat ner och han jobbar på rätt sätt.


När hunden har lärt sig tekniken att balansera kan det se ut så här. Jag själv är helt bortplockad ur Seths huvud och han jobbar med perfekt balans på den uppgift han fått, dvs att driva djuren bort längs med staketet.


Här har Seth också blivit ombedd att driva bort djuren längs staketet. Men innan dess har han delat av de vita får som (kanske)syns längst upp på bilden längs med nästa staketsträcka, och nu är uppgiften att driva de bruna fåren utan att de går ihop med de vita. Därför är hans position till fåren en helt annan än på den övre bilden. Han känner av att han måste gå längre ut i vinkel från dem för att både flytta dem framåt och samtidigt se till att de inte sticker iväg till de vita kompisarna.


Nån som är nyfiken på Zack? Jo han börjar också kunna göra sådana här drivningsövningar längs med staket, men behöver en del "harklingar" till hjälp för att inte förivra sig.

Med balans menar många endast att hunden ska hitta sin position i förhållande till fåren. Men för att balans verkligen ska råda både i förhållande till fåren och färdriktningen så krävs också att hunden håller rätt avstånd till djuren och rätt tempo. Hur tränar man då in det? Jag för min del har börjat luta åt att jag får ett bättre resultat med metoder som kanske uppfattas som gammaldags och omoderna. Det går ju mode i allt, även träningsmetoder, och nu har det rätt länge ansetts att det är skickligt och framgångsrikt att tidigt i träninen placera hunden på samma sida djuren som vi själva är för att börja träna den i fösning/drivning.

Så har jag också gjort, men faktiskt allt mer återvänt till den gamla klassiska positionen med hunden kl 12 och jag själv kl 6, fast jag genomför det på ett helt annat sätt än för 20 år sedan. På den tidens kurser fick man lära sig att svänga hej vilt och gå rakt genom flocken för att parera att hunden låg på för mycket bakom djuren, så det är klart att hunden inte lärde sig så mycket av de övningarna. Nu genomför jag istället balansträningen som så att jag gör väldigt tydligt för hunden att jag inte accepterar att fåren springer förbi mig. Till en början får den hjälp av t ex liggkommandon för att hitta nycklarna till hur den ska bära sig åt för att lugna ner djuren, men målet är ju en hund som kan vara konstant på fötterna och inte behöver läggas var femte meter, så rätt snart slutar jag dadda hunden och kräver helt enkelt med hjälp av missnöjda och nöjda läten att hunden håller ett avstånd och tempo som gör att fåren inte tycker att de behöver fly upp i famnen på mig eller t o m förbi mig. I början av träningen hjälper jag givetvis hunden genom att gå i bågar eller serpentiner för att den ska få röra sig mer och göra sig av med spänningar utan att fåren börjar rusa - men det som är riktigt viktigt i min bild av den här träningen är att inte lösa problemen genom att släppa förarbalanspositionen och gå rakt genom flocken samtidigt som hunden går runt till andra sidan. Om det händer har jag blivit ett vallningsobjekt för hunden istället för en verksamhetsledare, och hunden har ingen chans att få erfarenhet av balans.

Mitt slutmål med den här baklängesvandringen är en hund som utan kommandon håller avstånd och tempo, och behövs det p g a något drag så positionerar den sig också en liten bit ut på flanken för att mota draget, men inte så mycket att den stoppar upp eller får djuren att vika av. Den har också lärt sig att inte bara följa efter flocken utan sätter ner tassarna med tryck och är hela tiden aktiv för att balansera perfekt mot mig. Den har ett gummiband mellan sig och djuren och kan nästan dra bakåt när det behövs. När det går riktigt bra kan jag gå långa raksträckor och då och då göra både små och stora sidorörelser som hunden plockar upp under fortsatt drivning (alltså inte genom att släppa och göra en ren flankingrörelse). Under tiden de här övningarna pågått (veckor eller månader) så har hunden också utvecklat både sitt eye och sin kroppskontroll och den har hunnit lära sig jättemycket om hur den ska bete sig för att kontrollera och styra djur under rörelse. Och simsalabim - nu kan den faktiskt driva!

När vi sedan vänder på steken och lär den att flytta djur från oss så har hunden med sig både teknik och balans från den grundliga förarbalansträningen och behöver bara övertygas om att fåren ska flyttas åt ett annat håll. Tänk så mycket lättare detta är för den när den redan har de redskap den behöver för att kontrollera djur under rörelse. I alla fall tycker jag att jag lyckats bättre med att utveckla självständig och välbalanserad drivning där hunden själv håller linjen sedan jag gått över till att träna hunden längre och grundligare i förarbalansläge.

Jag tycker att man rätt ofta både på tävlingar och i träningshagar ser hundar som mest bara följer efter djuren och inte har förmåga att styra upp drag och riktning utan hjälp av en massa kommandon. Många hundar klarar inte heller att jobba naturligt mot förarbalansen utan måste ha hjälp med både flankingkommandon och stopp. Vad beror det på? Är vi för ivriga att börja lära in tävlingsmoment innan hunden har fått chansen att bli trygg i sin teknik?