Och hur går det för Killibrae Mae då?

Kort sammanfattning: socialt har hon lugnat ner sig och blivit lite mer tam, i vallningen har hon för mycket eye i flankerna.

Längre sammanfattnng socialt: kom med de vanliga överlevarknepen hos en hund som flyttat runt i livet, dvs överdrivet positiv mot vem som helst som ställer upp med mat och en varm sovplats, men i övrigt ingen uppfattning om relationer. Nu efter en dryg månad är hon mindre hysteriskt positiv och har börjat vara lite äkta social och blir bekymrad när inte jag är nöjd, men har inte helt greppat att försöka svara med "bra val". Fast det tar sig lite varje vecka. Hon har också hunnit få en viss världsvana och larmar inte längre med raggen i topp för nya saker och människor.

Längre sammanfattning vallning: Eye-et rakt mot djuren är precis som jag vill men eye-et på flankerna kommer att bli en tålamodsprövande historia att få som jag vill ha det. Headingbeteendet är svagt, hon möter liksom inte upp och vänder djuren på ett bestämt sätt utan "glider" in under tiden som hon etablerar kontakt med dem. Men just nu har jag nog lite fel djur för att kunna förklara för henne, tröga bagglamm är inget för en hund som jag tror mest skulle behöva lite rejäla utmaningar.
Här bakom djuren trivs hon, går och går och går...
...men förstår inte alls poängen med att släppa djuren och behöva ge sig ut på en flank. Jag har gjort det misstaget en gång innan, att inte ta tag i oviljan att flanka. Det var med Glen och jag njöt av att för första gången ha fått en hund som satt som en smäck bakom djuren. Jag tänker inte upprepa det misstaget med Mae.
Och orkar inte riktigt runt till kl 12 i ett hämt. Eftersom hon inte förstår press så är det väldigt svårt att förklara för henne att hon ska hålla tempo och avstånd ända fram. Och eftersom hon har så exceptionellt sätt att ta kontakt med djuren och balansera dem så kan hon gå hur fel som helst och hon lyckas ändå ta dem dit hon ska på ett bra sätt. Och hur ska jag då förklara att hon gör fel? Jag får försöka hitta någon utmaning för henne med springiga djur och mycket drag.

Mae är ett geni i djurhantering; djur som obstruerar går hon på omedelbart så att de går in i flocken igen, men om något djur inte fungerar för att det är "svagt" så är hon klok och tar istället tillbaka flocken till det svaga djuret.

Mae är absolut inte hård utan det är något annat, men hon tar inte press eller hot. Hittills har jag varit tvungen att försöka valla fram det jag vill få henne att göra. Hennes förra ägare berättade att hon varit på en kurs med henne i somras för en instruktör som försökt hota Mae med piska - det hade bara inte gått! Och jag vet precis hur hon såg ut då, hon stressar inte och hon kampar inte utan bara ligger där och väntar på att vallningen ska börja igen. Kanske är hon lite autistiskt lagd-;)? Ett får kan också gå på henne hur aggressivt som helst men Mae bara står där, och fåret blir helt perplext och slutar stångas, och då sätter Mae blicken i fåret och talar om vad det skulle göra.

En speciell hund, men på något sätt blir det alltid sådana jag fastnar för.