Ögonlysta

Hela gänget ögonlystes igår - ja även Zack trots att han nog får anses utesluten för avel, men det kan ju ändå vara skönt att veta att han inte har några ögonproblem. Allt såg jättefint ut på alla.

Ett gott skratt kan man ju bjuda på

Idag har jag tävlat IK1 med Mae och Lucky. Mae har börjat vänja sig vid det sociala livet på en tävlingsbana och gjorde idag för första gången ett fullt normalt hämt borta. Tre p bort på utgången för att den var lite onödigt vid men i övrigt felfritt, alltså 47 på hämtet. Hon var med mig och lyhörd hela drivningen också - kan köra henne en hel bana utan att stoppa henne innan vi är framme i delningen - men eftersom jag stod kvar vid stolpen så blev det en del strul på crossen och av linjen eftersom tackorna (mycket begripligt) börjat tröttna på både tävling och hällregn.

Hur som, dagens skratt bjöd Mae och jag på i delningen. Domaren Johan Gustafsson  bara brast ut högt och ljudligt, och Eva E också som stod på tur och skulle starta efter mig. Vad hände? Mae hjälper till hur bra som helst med att fixa en lucka, kommer in som ett streck och tar kontroll - men på de tre istället för de två. Och vad var det för roligt med det - det händer väl varenda tävling att några gör det? Jo, det var så himla snyggt och kontrollerat och jag vänder mig helt cool mot de två som trippar iväg så fint att jag bara står där och tar för givet att Mae är på väg - men hon har gått iväg med de tre åt andra hållet lika lugnt som jag står och kollar på de två. Rygg mot rygg och lika fokuserade på varsin flock och lika omedvetna om vad den andra höll på med...haha.

Men detta är än så länge lite typiskt Mae - koll på djuren i första hand och på mig i andra. Vi har lite det här problemet i delningsträningen, att hon väljer att vända mot de djur som hon känner mest motstånd i - då har hon max kontroll. När jag lär in delningen kallar jag inte in mina hundar och låter dem springa rakt igenom utan jobbar mycket med att tagga upp dem på själva särhållningen, så det är ju inte så konstigt att de har en inlärningsfas när de helst går på de djuren som det är mest motstånd i.

Lucky kändes mycket lättförd och mjuk samtidigt som det är kraft i allt han gör, men han överraskade med att stanna flera gånger på utgången för att känna in draget innan han fortsatte - han snävande inte in utan höll bågen och djupet i upptaget men åtta poäng bort på utgången - helt okej bedömning, det ska kosta - sedan fullt på upptag och framdrivning. En miss på höger och vänster vid en grind och några andra småfel av helt okej slag för hans träningsnivå + ett extra varv runt fållan p g a att jag bad honom gå ett steg för nära djuren när de var i öppningen (jag trodde faktiskt att de skulle gått in då, men Lucky visste uppenbarligen bättre eftersom han redan hade stannat själv när jag sa "fram" en gång till) - vi slutade på 74 poäng och en åttondeplats. Kunde varit tryggare med några rankingpoäng till, men han har troligen de poäng han behöver för att vara med i nästa års unghundscup - och annars får vi väl gå en IK1 till nästa säsong!

Igår lördag tävlade vi inte av flera olika skäl, bl a att specialisten som opererade Zack var och gästopererade här nere i Småland och hade kontaktat mig för att han ville se om Zack verkligen var så bra som min vanliga veterinär meddelat. Och Fredrik var riktigt imponerade över hur väl jag lyckats muskla upp Zack trots alla rörelserestriktioner. Nu har han alla muskler han behöver runt bogen för att jag ska få börja träna honom igen (gissa vad vi åkte hem och gjorde i fem minuter trots ösregnet?). Nu ska vi trappa upp träningen till normal nivå på en månad och under tiden fasa ut NSAID - och går det bra är han friskskriven om en månad.

Stort resultat av liten insats - om alla ställer upp

Gener läggs på plats

Det här är en uppföljare till mitt inlägg i CEA-frågan ”Att veta och att välja” 5 september. Först en kort sammanfattning av det här inlägget för er som vill ha snabba fakta utan att behöva läsa och förstå för mycket:

CEA kan på ett fåtal generationer nå förekomsten 0 % om ALLA - både tikägare/uppfödare och hanhundsägare – tar sitt fulla ansvar för att alltid leva upp till en enda enkel regel:

1)      En av parterna i en parning ska alltid vara konstaterat normal/clear.

Att nå 0 % kommer dessutom att gå snabbare och inte minst lättare om alla också lever upp till en regel till:

2)      Den andra parten får inte vara drabbad/affected.

I dagsläget pekar statistiken på att var fjärde Border Collie (hane eller tik) inte kan paras fritt med hänsyn till CEA-ärftligheten – och det börjar faktiskt vara lite tråkigt tycker jag, i synnerhet som man också försöker välja bort epilepsi, andra ögonproblem och för hög förekomst av osteochondros och HD. Det är ju efter vallningsegenskaperna man helst vill välja föräldrar till den valp man ska köpa, eller välja partner till den tik man vill ta valpar på. Att i det läget göra en gemensam satsning för att bli av med CEA-problematiken är väl vettigt när det nu är så enkelt. Vore inte detta en rimlig överenskommelse inom en rasklubb?

I mitt förra inlägg funderade jag över hur man ska hantera den information man kan få om CEA-genen hos sin hund genom att skicka in ett blodprov till Optigen. Jag utgick från den statistik man får av att kolla gentestade hanar på SVAKs täckhundslista och kollade även allmän statistik från Optigen, och gjorde ett resonemang som byggde på att ca 25 % (alltså var fjärde BC i Sverige) är anlagsbärare och/eller sjuk. Med klena matematikkunskaper i bagaget landade jag då i konstaterandet att all användning av anlagsbärare skulle uppföröka förekomsten av anlagsbärare. Efter att ha fått feed back från två matematiker på Chalmers som till vardags räknar just på populationsutveckling så har jag nu blivit rättad i mitt antaganden om utvecklingen och fått nya intressanta kunskaper. 

Det roliga budskapet är att så länge en av parterna är konstaterat normal och den andra ej sjuk så sker en halvering av antalet anlagsbärare varje generation. Att det är så beror på att den muterade genen har en konstaterat klassisk recessiv nedärvning. I den mån även sjuka individer (alltså dubbla muterade anlag) används i avel eller s k matadoravel förekommer med bärare eller sjuk hane kommer utvecklingen mot 0 % att försenas - men den långsiktiga trenden är ändå på väg mot 0 % om grundregeln ”alltid en normal” efterlevs av alla. Ett större problem med matadoravel och avel med sjuka hundar är att man får en ”puckel” med väldigt många bärare. Då blir den genetiska variationen i populationen under en period starkt begränsad bland de hundar som går att använda i säker avel och avel som leder till 0 % (där alltid en part ska vara normal). En sådan genetisk begränsning kan bli så allvarlig att regeln ”alltid en normal” inte är praktiskt genomförbar eftersom det alltid finns en massa andra egenskaper och släktskap som måste vägas in. Där befinner sig t ex vanlig collie.

Eftersom jag är oskolad i teoretiskt matematiskt tänkande hade jag svårt att fatta att den enkla grundregeln ”alltid en normal” till slut leder till 0 % muterade gener. Därför landade vi en lördagskväll (efter en god middag på lammfärsfylld squash) med mina lådor med knappar i olika färger, och då kunde jag fatta. Möjligen fick också matematikern vid min sida något ut av min knapp-pedagogik för han skulle ta med sig den till sina introduktionskurser för nya studenter.

Ett gentest hos Optigen lämnar besked om någon av följde tre genstatus:

1) hunden är normal/clear, dvs både genen från mamman och pappan är normala
2) hunden är carrier/anlagsbärare, dvs genen från mamman ELLER pappan är muterad
3) hunden är affected/sjuk, dvs genen från både mamman OCH pappan är muterad

Optigens statistik från USA, och mina egna räkningar av hundar på SVAKs täckhundslista och valpförmedling, pekar på att det kan se ut ungefär så här i Sverige:

75 % normala
23 % bärare
2 % sjuka

Det som gör att förekomsten av CEA-gener ökar är två förhållanden:

1) att hundar ur grupp 3 över huvud taget får gå i avel
2) att två hundar ur grupp två tillåts para sig med varandra

Troligen sker inte något av det om kunskap om hundarnas genstatus finns (och hundägarna har kunskap om vad det bör få för praktiska följder), utan det sker när hanhundsägaren och/eller tikägaren valt att inte skaffa sig vetskap. Det är inte speciellt ovanligt att två hundar med okänd status paras och att uppfödaren för att säkert slippa veta inte ögonlyser kullen. T ex registrerades 2011 724 BC-valpar i SKK samtidigt som endast 57 (valpar och vuxna totalt) ögonspeglades. Under 2012 ser det ut som att fler har insett att det finns ett behov av att ha lite koll; hittills 73 ögonspeglade BC varav 7 fått diagnos - 4 av dessa 7 hör till CEA-komplexet.

En hund kan mycket väl vara ur grupp 3 utan att ägaren vet om det. Dels är det inte speciellt många hundar som ögonspeglas under de valpveckor då CEA-yttringar ofta kan ses (ca 5-10 veckors ålder), dels debuterar inte de märkbara symptomen förrän högre upp i åldrarna efter att hunden redan gått i avel första gången, dels är många symptom på en sjuk hund så lindriga att hunden fungerar praktiskt livet ut

Att symptomen av sjukdomen kan variera så starkt både i och mellan kullar beror inte på att den defekta genen ser olika ut hos olika hundar eller att arvsgången är oklar, utan på att olika hundar har olika uppsättning av andra hjälpgener som "motverkar" symptomen. Men det är en och samma gen (på hundens kromosom nr 37) som står bakom både den tråkiga yttringen colobom och den ofta harmlösa yttringen "lindrig CRD". En del uppfödare med drabbade kullar gör uttalanden som om detta vore två olika saker - det är det för den enskilda hunden, men det är det inte för rasen och aveln!

Upphovet till min lilla genetiska studie var att jag började få förfrågningar på Lucky från olika tikägare, bl a några som har tikar som är anlagsbärare och sökte hane som var normal. Jag bestämde mig då för att gentesta både Lucky och Mae, men jag har ju alltid lite svårt att bara göra saker utan att fatta, så sedan satte mina studier av ämnet igång. Min utgångspunkt var då, att om Lucky visade sig vara anlagsbärare (han är valplyst av sin danska uppfödare vid 7 veckors ålder så jag var rätt säker på att han inte skulle vara sjuk själv) så skulle han inte lånas ut till avel även om tiken var normal. Men innan svaret kom från Optigen blev jag alltså rättad av en son (matematiker) som läser mammas blogg och hans kollega doktoranden i populationsgenetik på Chalmers. Så när svaret från Optigen kom att Lucky är anlagsbärare hade jag redan blivit överbevisad om en annan ståndpunkt.

Lucky lånas alltså ut till tikar som är säkert normala, antingen genom gentest eller genom att tikens båda föräldrar är gentestade normala. Och han lånas inte ut till tikar med okänd status. (Samtidigt som jag fick svaret att Lucky är bärare fick jag också svaret normal/clear på Mae, så CEA är inget framtida hinder för att kanske sammanföra dem.)

Roligt nog såg jag häromdagen  på Kristian Carlssons hemsida att han har bestämt sig för att använda Lucky till sin fina tik Queenie som är gentestad normal när hon snart kommer i löp. Jag är riktigt glad över att hon får bli mamma till Luckys första kull för det är en riktigt riktigt fin och bra tik – blir det inte bra valpar där så har Lucky gjort bort sig. Jag var och höll kurs på en kennelträff där många barn ur hennes första kull fanns på plats, och de såg mycket trevliga ut allihopa. Pappa till den kullen är Luckys kusin, Madeleine Vinborgs Keeper.

Som kuriosa kan nämnas att Kristian kan vara mycket lycklig som har en gentestat normal tik ur den kull som Queenie är ur – både mamman och pappan till den är nämligen anlagsbärare. I en sådan kull är 25 % av valparna bärare, 50 % är sjuka och 25 % är normala.

Och på måndag väntar ögonspegling för Lucky och Mae eftersom det finns värre ögonproblem som inte går att gentesta för, och som dessvärre enligt rykten kanske kan vara mer spridda än vi nu har full koll på.

Alla är åter likar

Så var SM får över för den här gången. Anja har frikort till nästa år men nästan alla andra är åter jämlikar på rankinglistorna-;). Märkbart det här hur vi inte längre har någon säker elit. Folk åker jojo upp och ner mellan de stora tävlingarna och även mellan tävlingsåren. Men det gör ju det hela roligare och mer spännande både för dem som kämpar om att få vara med och för dem som tittar på. Enda nackdelen är väl att det är väldigt svårt att få till ett landslag som har en grundstomme av kompetens.

Som sagt är jag jätteglad åt att två av mina uppfödningar nådde finalen, men det var nog sista gången vi fick se Nike på de stora banorna.

- Hon kändes plötsligt väldigt gammal, sa Eva när vi pratades vid tidigare ikväll. Hör dåligt och har inte riktigt tillräckligt med ork för en stor bana.
Idag slutade Nike på en tiondeplats men hon går i pension med ett fantastiskt tävlingsliv bakom sig: 6 SM, 3 NM, 1 VM och 2 EM.

- Vi kunde inte gjort bättre varken Flash eller jag, sa Eva om sin sjätteplats med Flash 8 år. Jag brukar säga att man inte ska skylla på fåren, säger Eva, men med den tackan vi hade i första flocken så är jag jättenöjd både med Flash och med mig själv - Flash var där hon skulle utan att tappa huvudet och gjorde helt rätt. Jag förstår att hon hade lite svårt att släppa tackan när det var dags att gå efter andra flocken, men hon gjorde det när jag sa ifrån.

Och jättegrattis till Anja - alltid väl tränade hundar, jätteskicklig tajming i handlingen och en osedvanlig förmåga att prestera när det gäller. En värdig vinnare på alla sätt! Och ni vet väl om att Anja har vunnit SM en gång tidigare? Som 16-åring ca 1996 eller så.

YES!!!

Två Ty Nant-hundar i morgondagens SM-final i fårvallning! Se resultaten på SM-bloggen

Härligt Eva att du äntligen lyckats hitta formtoppen på båda tikarna samtidigt och vid rätt tillfälle!

Tack Eva

Eva Eriksson är den här helgen på SM i fårvallning med mina uppfödningar Ty Nant Nike och Ty Nant Flash - tack Eva för alla framgångar du haft med dessa tikar. Eva och Flash har idag under fredagens kval säkrat sin finalplats på söndag, och givetvis hoppas jag att det går lika bra med Nike imorgon. Men Nike fyllde tio år tidigare i höstas och hon har inte haft riktigt samma ork i år som tidigare. Flash har haft en tråkig säsong fram till nu med olika sorters hälsoproblem och verkligen inte presterat något förrän vid Sverigecupen för två veckor sedan då hon stod som trea på prispallen. Nu hoppas jag formen är tillbaka på riktigt och att hon lyckas riktigt bra i finalen på söndag.

Mamma till både Nike och Flash är Nettle, den lilla kolsvarta tik från Wales som kom med en ISDS-stamtavla där födelseadressen var Ty Nant, vilket jag lånade till kennelnamn när jag skulle registrera hennes andra kull.Hon var väl lite som Mae, en liten räv med huvudet fullt av idéer men med en exceptionellt fokuserad och exakt vallning. Även behovet av lite för stora utgångar var som Maes-;) - kanske någon mer än jag minns när jag skickade henne på ett tävlingshämt på Rommunds fårgård på Gotland - året var kanske 2003 alltså sommaren efter att Nike och åtta andra kullsyskon föddes - och jag efter några minuter insåg att hon givit sig upp till Gammelgarns kyrka för att även få med korna som gick på mjölkgården där. Hon var ingen bra avelstik i den meningen att hon nedärvde något speciellt av det hon var själv. Däremot var hon en utmärkt avelstik på det sättet att hon var et bra "underlag" för hanen. Hon hade valpkullar med tre olika fäder i Sverige, varav två hos mig, som alla blev mycket olika till temperament och arbetssätt och mycket typiska representanter för vad de här hanarna visat sig bidra med - både negativt och positivt. Tillsammans med min Glen var hon precis det som Glen behövde för att komma till sin rätt som avelshane, och jag är tacksam att Flash hamnade hos Eva och fick visa det. Ur samma kull finns en fin hane som i stamtavlan heter Rex, han är arbetshund på Öland - kanske t o m finns bland funktionärerna på SM nu? - och rätt sparsamt tävlad, men honom hade det gått att komma långt med i tävlingsvärlden - en perfekt kombination av stadigt driv och eye hos Glen men samtidigt Nettles lätthet i rörelserna och flankerna. Nettle kom till mig för att jag hade fått för mig att jag skulle ha en son till Serge van der Zweeps Roy. Efter mycket strul och omvägar blev det enklaste att Serge betäckte en tik som sedan kom hit som livmoderimport, och det var Nettle - och ur den kullen är Nike som har startnummer 22 idag lördag. Själv startade jag i SM-finalen med Nikes kullbror Kep samma höst som han fyllde tre år - hans liv slutade tyvärr alldeles för tidigt av en spark från en tjur.

Zack på återbesök

Idag har jag varit med Zack på första återbesöket efter bogledsoperationen. Vår veterinär var jättenöjd -stort A i rehab fick vi! Han såg inget när vi tog ut Zack på travtest ute på vägen och Zack svarar inte med smärtreaktion vid provokation av bogen (då tjöt han före operationen). Vet tyckte också att Zack var fint musklad trots alla restriktioner när det gäller rörelse, så simning, luftgympa och allt annat jag gjort med honom har verkligen betalat sig. Nu har vi fått tillstånd att växla upp aktiviteterna och friheten samt minska den antiinflammatoriska medicinen till halv dos. Behöver jag säga att jag är helt lyft!? Sååå jag längtar tills vi kan börja träna lite igen, kanske redan om några veckor - och jag bara anar hur väl det behövs. Jag tror inte för ett ögonblick att Zack har låtit bli att valla under de här månaderna - nej, han har tänkt jättemycket på tajta innerflanker och hur härligt det är att låta sig sugas in mot fåren av sitt eye-;), så det blir först en rejäl omgång med "back to basics".

Jag tror också att Zack hade ganska ont fast det inte syntes långt innan brosket helt pajade, för så vild och sprallig som han är nu kan jag inte minnas när han var senast, riktigt jobbig att passa faktiskt eftersom det nog inte finns något annat än får som kan lugna ner honom.

Gotland

Härlig miljö för morgonrastningen. Uppe på skifferstenshällen var det nästan som att gå på kalfjället bland krypande växtlighet.

Lucky och Mae har varit på Gotland över helgen och debuterat i IK2. Lyxigt nog bjöd Gotlands VK på båda klasserna, så de fick också varsin IK1-start per dag. Just nu känns det riktigt nyttigt att ge dem intensiva erfarenheter att lära av som det blir med två starter per dag.

Innan jag åkte hade jag lovat mig själv att inte jaga poäng den här helgen heller, utan bara försöka köra hundarna så rätt som möjligt och utan en massa stopp. Det betydde också att jag inte skulle lämna stolpen på IK1-tävlingarna - och när tävlingsfältet är ett grönt platt hav utan minsta tuva att fästa blicken på så betyder det också att man avstår alla försök att få en pallplats. Jag missade crosslinjen grovt flera gånger och tappade för många poäng där. Men nyttigt för mig var det - och hade jag gjort som alla andra och gått 10 meter bakom mina hundar och styrt så hade jag inte tränat på någonting. Men jag ska erkänna att jag nästan drabbades av prisnoja på söndagseftermiddagen och tänkte gått med Lucky i drivningen på IK1 för att komma åt de sista poängen han behöver till nästa års Unghundscup.

I alla fall kan jag konstatera att ingen av dem har några problem att jobba, lyssna och lyda på de avstånd som är på en IK2-bana. Lucky var lite väl taggad på draget i framdrivningen på söndagen och höll fåren på stadig kurs 10 meter för långt in på fältet i stort sett hela vägen - inte många poäng kvar där inte. Men han var inte ute och flög och flankade, vilket är huvudsaken för mig, utan låg jämsides fåren med ett jämnt tryck - om jag tvingat honom att släppa flanken och gå höger så hade just det hänt som han förutsåg, dvs att fåren hade dragit iväg mot utgången - det var bara för mig att inse att han inte är tränad och mogen att göra en liten korrigering av sitt tryck i det läget. Och det bör han inte heller vara efter bara 6 månaders träning.

Mae överraskade med att på första IK1-tävlingen gå hela utgången utan att sega och utan stödkommandon - yes! jag visste att det skulle komma förr eller senare. Min nyfikenhet var stor på hur det skulle gå med IK2-utgången senare på dagen - katastrof kan man väl säga! Fältet var tillräckligt stort för att hon skulle kunna göra en jätteutgång i snigelfart. Ja då står man där och hinner fundera över hur alla som står och tittar ojar sig över att man inte går av banan när det går så dåligt-;). Men jag har ju en plan för hur Mae ska få tillräckligt med självförtroende så jag fortsatte och bara berömde henne hela banan runt. Belöning för det fick jag nästa dag som började med IK2; lilla lejonhjärtat går hela utgången i god fart! Visserligen lite tajt istället för vid, men det hör ju bara till kontrollnojan så jag lät henne gå ifred utan att störa - rätt avstånd kommer när hon har koll på det här med utgångar borta. Det är en kombination av att hon tror att fåren ska sticka innan hon kommit runt och lite rädsla för personen och hunden som står och håller fåren.

Har också med en sak hem som båda behöver korrigeras på. När de nu hade tillgång till ett riktigt stort platt fält så gick de ut alldeles för mycket äpple istället för päron, dvs slår ut väldigt i sidled redan från starten, något tillfälle t o m nästan bakåt. Två poäng bort på utgångarna helt i onödan! Det är ju något som aldrig märks på de små fält vi har att träna på här hemma med buskar och åkerholmar, så det får väl bli uppsökande verksamhet på några öppna ytor på bortaplan innan vi ger oss ut och tävlar igen.