Det räcker inte att gå en bra bana

Säsongens första tävling påminde om att det som gäller är i stort sett perfekt runda om man vill vara med och kalasa på rankingpoängen. Två poäng, dvs något egentligen bagatellartat ute på banan, kan handla om att kana ner fyra-fem placeringar! Det är inget dåligt med det, men det gäller att också ha lite perspektiv på helheten och inte bara stirra sig blind på placering när man ska utvärdera sig själv och sin hund.

En annan reflektion är att jag inte kan förstå snacket som hörs ibland om att stämningen på IK2-tävlingarna är präglad av giftig konkurrens. Jag känner både humor och värme faktiskt. Man ger kred och applåder åt den som gör en fin runda, och misslyckas man så kan man få beklaga sig och få lite sympati eller ett gott råd.

Hur gick det för mig då med facit i hand? Kortversionen är att Lucky var mer i hand än förväntat och Zack mindre i hand än förväntat. Lucky knep faktiskt i stenhård konkurrens sin första SM-poäng - jag tycker han är för ung att starta där i år, men det är ändå roligt att jobba lite på rankingen.

Zack var lite som när jag började tävla med honom sommaren 2011 efter att ha haft honom i ett knappt halvår, dvs väldigt mycket tävlingsnerver och uppe i sig själv. Mot slutet av säsongen 2011 gick han fint och gjorde en del riktigt bra tävlingar, men sedan dess har han ju inte tävlat alls under sjukåret 2012. Så kanske inte helt konstigt att han återvände till äldre sparad version - men faktiskt lite överraskande för han har varit mycket välbalanserad när jag startat upp honom igen under vintern. När jag övertog honom som tvååring verkade han ha varit mycket tränad med kommandon för precis allt (och så blir det ju lätt med en intensiv hund) och inget eget ansvar, och ibland faller han tillbaka i det. Så den här veckan har vi haft tema "sköt dig utan kommandohjälp" - jag känner mig inte helt säker på att det har haft tillräcklig verkan innan nästa start i Köpingsvik, men han ska få chansen. Allt gick lugnt och bra så länge han ligger i drivningsläge, men det är när det behövs många flankingkommandon som han kan tappa kollen på sig själv. Han är den av mina hundar som har bästa flankerna för arbete på lite större flockar eftersom han aldrig helt släpper trycket, men tävlingsflankerna har jag fått träna in på honom för där handlar det verkligen om att kunna släppa helt. Men jag själv är också ett stort problem för Zacks "tävlingskarriär" för jag har väldigt svårt att bli arg och besviken på honom och alldeles för lätt att oreserverat tycka om honom.

Lucky startade tidigt båda dagarna, och på lördagen var det verkligen en utmaning med de första flockarna så jag var faktiskt nöjd med hans insats även om han resultatmässigt bara hamnade precis mitt i resultatlistan. Han kände det starka draget och tyckte inte om att jag skickade honom åt det "trånga" hållet, så han behövde två stödkommandon för att komma till upptaget - det kostar i poäng. Det andra stora tappet var att han gick upp och stoppade i drivningen en gång eftersom draget var så starkt - det blir ju "korsad linje" och massor av poäng bort. Men det var i mina ögon bra att han stoppade åt fel håll banmässigt - det var starkt att jobba kvar på den sidan som höll djuren på linjen istället för att inte korsa linjen och ta in dem mot mig. Han har ett storsint mod den hunden som jag verkligen uppskattar. På söndagen gjorde han en riktigt bra runda utan några större missar alls, men det var vinklad framdrivning i ett L och fåren gled en halvmeter framför framdrivningsgrinden istället för bakom, så där försvann åtskilliga placeringar uppåt på resultatlistan och vi fick nöja oss med den enda rankingpoängen som plats 10 gav. Men som sagt, det var bara roligt att köra honom. Stundtals gick han riktigt läckert när han slappnade av och man såg bogarna rulla mjukt under honom. Visst är det en skönhetsupplevelse att stå och titta på en välbalanserad hund som känner att den har allt under tassarna!?

Och stort tack till Sofie som tog hand om Bet över helgen, och Doff som stod ut fast valpar är så gräsliga. Jag fick ett roligt MMS med ett foto på Bet som ligger i Claes knä i TV-soffan och Doff som otroligt kränkt knölat in sig i Bets sovkoja. Sofie lärde också Bet att gå i koppel åt mig - det hade gått fort och lätt och Bet hade sedan kunnat gå i koppel och titta på kosläppet på lantbruksskolan i Bräkne Hoby. Den här veckan har hon varit jobbig och blivit allt värre målmedveten med att hitta sätt att ta sig in till fåren. Ska kanske sådana här valpar tillbringa sin barndom i ett villakvarter i stan istället?

På rymmen för vilken gång i ordningen den här veckan!?